lördag 8 mars 2014

Den viktigaste feministiska frågan för mig är…

Nytt x10 feminism! På 8 mars!

Klockan närmar sig elva. Jag har nyss ätit en alldeles för sen middag (gjorde en grym gurksallad med nötter, chili och koriander, heja mig!) efter att ha lagt mitt barn i en och en halv timme. Den grejen, att ligga i sängen bredvid en onge som inte är ordentligt trött. Not my favorite. Men man får ju tid till reflektion. Jag får mina knipövningar gjorda.

8 mars är årets viktigaste dag. Alla sjukt viktiga politiska frågor som väcks, tankar som formuleras och debatteras, rop som skallas, alla grrls som festar. Kraften i kampen, alla arrangemang som arras. Tack vare 8 mars görs feminismen i praktiken. Väldigt bra. Mina 8 mars har sett olika ut. Några år har jag fixat festen, gått i demon, föredragat. Detta året var jag och badade med mitt barn. När hon blir större ska jag ta henne på demos. Prata om feminismen. Om kvinnokampen. Det kommer bli fint.

På grund av denna dag tänker jag helt sonika välja ett passande ämne på Onekligens lista, nämligen feminismens viktigaste fråga. Enligt mig. En svår grej där, att välja en. Jag tänker rada upp ett gäng.

Mäns våld mot kvinnor. Bör av absolut nödvändighet upphöra. Väldigt viktigt att stötta kvinno- och tjejers verksamhet, både den förebyggande verksamheten och den akuta hjälpen de ger utsatta kvinnor. Sjukt viktigt.

Kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa. Också sjukt viktigt. Rätten att få göra abort, rätten att få använda preventivmedel, att ha sexet man själv vill, att inte bli utsatt för sexuellt våld, att ha tillgång till en sexualitet, att få tillgång till (bra) mödravård. Det handlar om kvinnors liv, och barns liv. Jag inkluderar fitt-aktivism här. Allt jobb som görs för att ge kvinnor språket och ordförrådet för att beskriva fittan, beskriva problem med fittan, det leder till att uppnå sexuell och reproduktiv hälsa. se till exempel här.

Kvinnors och hbt-personers rätt till asyl på grund av förföljelse på grund av kön eller sexualitet. Så många människor som lider, som inte tillåts vara som de vill vara, göra vad de vill göra på grund av kön eller sexualitet. Väldigt aktuellt med tanke på Ugandas nya lagstiftning så klart. Läste en text om lesbiska Jane från Kenya igår. Blev arg, ledsen. För hennes livsvillkor. Modet att fly. Och sen det absurda i att det hon och andra varit med om inte räknas som giltiga asylskäl. Skammen!

6 timmars arbetsdag. Eller rejäl jävla arbetstidsförkortning. Eller en rejäl jävla omställning av vårt ekonomiska system. Bara en sån sak som all värk kvinnor har i sina kroppar för att de fått slita så in i helvete i exempelvis vården. Att vara slut i kroppen innan pensionsålder. Vi behöver arbeta mindre. Vi behöver fråga oss om det är rimligt att kvinnor ska betala med sina kroppar för att ge omsorg då vi inte har tid för att ge omsorg på grund av löneslaveri. Som i sig föder det system som ekonomiskt underminerar kvinnor. Om patriarkatet finns, nog sitter det i samma båt som kapitalismen. Läs Nina Björks text som hon skrivit inför åttonde mars. Läs om hur den feministiska kampen är systemuppehållande om vi accepterar frågan lönediskriminering som viktigaste frågan, eller frågan om kvinnliga vd:s. Skarpt.

Måste jag välja vilken av dessa frågor som är viktigast? Nej, jag tycker inte det. Jag låter det vara så.




torsdag 6 mars 2014

Det här är feminism inte för mig


Jag började tänka på den här texten för ett tag sedan. I formulerandet av vad feminism är tänkte jag så klart på det motsatta, vad feminismen inte är. Och alla associationer det ger. För naturligtvis är det vanliga, det väntade svaret, det som alla säger om och om igen, att: feminismen är inte manshatande, feminismen är inte ful. Jag hatar inga män (nästan, förutom pedofiler och våldtäktsmän förstås), jag är rätt snygg tycker jag själv, jag kanske inte alltid rakar mig, men nästan nästan alltid är jag daddys girl). Okej det där sista var ju lite orättvist av mig att skriva. Och kanske lite double standard att referera till Valerie Solanas i samma mening som jag skriver att feminister inte hatar män, åh väl. Poängen är väl att feminismens eller anti-feminismens fronter varken går framåt eller bakåt för att anti-feminister säger att feminister är fula och hatar alla män medan feministerna bedyrar att de är snygga och att de inte hatar alla män. Det är klart att det är en FÖRDOM att feminister är på detta sätt. Och det är klart att feminister vill göra detta klart, för det är så jäkla TRÅKIGT att behöva förhålla sig till detta om och om igen. I sakfrågan så känner jag lite whatever, det är klart att många feminister är lite fula utifrån att många feminister bryter normer för snygghet. Men inte alla. Det finns snyggon också, det vill säga snyggon enligt normen. Och herregud, vad gör lite manshat? Kan man inte få vara arg på grejer män gör (i egenskap av män)? Låt det vara så. Grejen alltså = när jag tänker på vad feminismen inte är för mig tänker jag reflexmässigt att "nej, jag är inte ful, och nej, jag hatar inte alla män", men sen tänker jag längre. Och det tänkte jag skriva om nu:

Feminismen för mig är inte en dogm. Feminismen är inget paket av åsikter som alla feminister varken måste eller bör tycka lika om. Den grundläggande utgångspunkten att det är fel att kvinnor och män ses som naturliga kategorier som bör hållas isär och därför behandlas olika, samt att framförallt kvinnor får betala ett högt pris för det är ju något som typ alla feminister håller med om. Hur det ska förändras, och vad vi egentligen menar med kvinnor och män är däremot något som det av nödvändighet måste finnas olika åsikter om. Av den enkla anledningen att människor har väldigt skilda erfarenheter av hur det är att vara man eller kvinna, eller något mitt emellan eller långt bortom de två kategorierna.

Jag läste en artikel i DN nyligen, Kajsa Ekis Ekman skrev "Alla vill vara i minoritet".   Hon menar att i jakten på att definiera sig själv som minoritet har feminister glömt bort att det finns vissa feministiska frågor som vi bör enas om. Som exempelvis att kvinnor är sjukt mycket mer ekonomiskt utsatta än män, eller kvinnors reproduktiva rättigheter som ser väldigt olika ut var du bor (både inom och utom Sverige), eller mäns våld mot kvinnor. Jag håller med om detta. Dock använder Ekis i artikeln en väldigt tillspetsad, raljant ton i sin kritik av den postmoderna feminismen. Hon använder sig också av den retorik som kännetecknar den som tillskrivits vita, kränkta män. Det är en förnärmad ton, en sårad ton. Hon tycker det är trist att vita kvinnor som hon själv inte är vatten värda längre. Ekis citerar Malena Rydell, för att påvisa hur långt det har gått:

"Man kan säga att postmodernismen, framför allt postkolonialismen, kom och räddade feminismen från dess begränsande och besvärande vithet. Från universialistiska anspråk på att tala för kvinnan, alla kvinnor." 

Och ja bara, whaaat? Älskar detta citat. Jag tycker att det liksom är helt sant. Och det som är bra med feminism. Förmågan att ta till sig kritik och tänka vidare, tänka nytt. Och det sker ju naturligtvis inte konfliktfritt. Och det blir inte helt rätt på direkten. Men det finns en vilja. Så därför blev jag ledsen av Ekis text. Trots att hon vill säga nåt viktigt också.

Jag läste en annan text idag, av Majsa Allelin. Som jag tyckte mycket om. Som beskrev den här medelklass-skulden. Som ibland tar sig i uttryck i medelklassvrede. Vad Allelin pläderar för är att vi ska göra faktiskt politik istället för symbolisk, analysera kroppar och arbete istället för kultur, kultur, kultur. Grejen är ju att det gör vill ju Ekis också. Hon vill också det. Men det är klart, även Allelin är polemisk, retorisk hård. Pratar om privilegier och underordning och reproducering av makt. Jag känner mig rätt träffad. Men känner också att om jag ska bli kränkt för att jag omnämns som privilegierad då kommer vi inte komma framåt. 

Sammanfattning: feminismen är inte enad, det behövs bråk och konflikt för att komma framåt mot mera jämlika relationer. 


Det här är andra delen i serien #10xfeminism

onsdag 19 februari 2014

Det här är feminism för mig

Feminism is the radical notion that women are people

Feminismen ger mig en förklaring till varför kvinnor inte räknas. På samma sätt som män. På samma villkor.  Varför kvinnor tjänar mindre än män. Varför det finns kvinnoyrken, kvinnolöner, kvinnolitteratur, kvinnosport. Varför kvinnor betraktas som kött, som objekt, som sex. Varför det i filmer sällan finns två namngivna kvinnliga karaktärer som talar med varandra om något annat än män. Varför män bara vill ha män som vänner. varför bromance är coolt. Och svaret då, varför är det så? För att vi lever i en kultur där män betraktas som människor och kvinnor som de Andra. Och feminismen vill ändra på det. Och feminismen hjälper mig att inte känna mig individuellt nedtryckt när allt det där ovan händer. Därför är feminismen bästa grejen för mig. Som ett självförtroendebygge. Som ett verktyg för att förstå allt som är fucked up (sen finns det ju en del om är fucked up som inte har med enbart eller alls med kön att göra, men det är ett ämne för ett senare inlägg).

En annan viktig grej när det gäller mig och feminismen är det där med feminismens dubbla motsättning. Det vill säga att å ena sidan vill feminismen ifrågasätta och dekonstruera kön och feminitet. Men å andra sidan vill feminismen uppmärksamma att kön spelar roll. Det är inte motsägelsefullt per se, det kan jag verkligen inte tycka. Snarare är det ena en logisk följd av det andra. Enkelt uttryckt: det är fucked up att kön spelar roll, make it stop please! Men praktiskt får det olika konsekvenser.

För mig innebär exempelvis att kön spelar  roll att jag vill göra allianser med andra kvinnor. Jag vill bli stärkt tillsammans med kvinnor, jag vill ha girl power och det problematiska systerskapet. Jag vill i vissa sammanhang bara vara med kvinnor (som i min feministiska basgrupp) och i andra sammanhang blir jag förbannad för att kvinnor förväntas tillhöra ett kollektiv som har allt gemensamt (vilket oftast innebär typ barnafödande). Jag tror på att uppmärksamma kvinnors i många fall delade erfarenheter. Exempelvis av att ha fitta, eller mens eller att betraktas som någon som kan våldtas. Även om alla kvinnor inte har fittor, eller mens, eller att alla som har fittor, eller mens, ens är kvinnor. Och det är ju det där, att göra kvinnor till ett kollektiv: det är inte helt oproblematiskt. Och jag fattar att för mig som är cis-kvinna*, och vit, ja, då är det där med systerskap enklare än för andra kvinnor. Men det är samtidigt en styrka med feminism, att den kan och förmår stärka. Det är nödvändigt eftersom att vara kvinna nedvärderats på så många plan. Vi behöver lära oss att vi inte är dåliga, mindre värda, mindre smarta, mindre roliga, mindre what have you. Men om vi jobbar för länge eller för mycket med att bekräfta oss som kvinnor blir det ju aningen svårt att sedan börja dekonstruera. Det här är så svårt att jag behöver tänka på det typ tusen gånger.

Sammanfattningsvis, det här är feminismen för mig:

1. Kvinnor är också människor (trots att kulturen säger oss annorlunda).
2. Kvinnogemenskap behövs för att inse ovan.
3. Men kvinna som kategori (liksom man som kategori) bör egentligen upphävas för annars kommer könsojämlikheter bestå.


* En cis-kvinna är en person med linjärt kön, det vill säga där det juridiska, kulturella, biologiska och sociala könsuttrycket är det samma. Kort sammanfattat en kvinna som på alla plan identifierar sig som kvinna utan att möta motstånd.


Det här är första delen i serien #10xfeminism


tisdag 18 februari 2014

#10xfeminisn

 Ny följetång! Hurra!

Onekligen drog igång en bloggutmaning om feminism som ett svar på alla tråkiga, tjatiga, anti-feministiska samtal som händer ungefär just nu, Blondinbella och  Min kamp-Belinda etc. Jag hänger på - prata feminism brukar ju vara ungefär min bästa sak. Men också en fråga som jag behöver vända och vrida lite på för att komma vidare med. 

Med jämna och ojämna mellanrum kommer jag följaktligen blogga om dessa eminenta ämnen:

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism


Jag börjar typ snart.


PS. Jag är doktor nu! Can you believe it? Och i min avhandling skriver jag om feminism jättemånga gånger, till exempel säger jag att jag har ett feministiskt perspektiv. Vad det innebär för min forskning kommer jag inte skriva om här. Men vad det innebär för mig, ja herregud vad jag ska tjata om det!


fredag 16 augusti 2013

Vetenskaplig produktion ftw!


Skriva avhandling. Vilket slit det är. Vad uppslitande det är. Bitvis. Det svåra i att se texten som text och inte som jag, inte som en representation av mig själv. Som ett av de vetenskapliga idealen - att kunna skilja på sig själv och det skrivna. Samtidigt som texten också är jag eftersom all tid och energi jag lägger på att formulera på rätt sätt gör att det finns en viss (en stor viss) emotionell utsatthet - vem som helst får inte säga vad som helst om det jag skrivit - då går något sönder i mig. Som jag och en vän pratade om när vi konstaterade att det vi gör är svårt, ja, just det ordet. Det är svårt att göra allt. I mitt fall - svårt att kontextualisera. Mina gränser går där - jag kan analysera och jag kan teoretisera men kontextualisera... det är för svårt, för jobbigt. Det ligger bortom mig. Och vi konstaterade att som medmänniskor kan nog våra kollegor - våra peer reviewers, våra bedömare, förstå det. Men det håller inte som argument i en vetenskaplig bedömning. Då finns det ingen gräns för vad vi kan hantera. "Jag hann inte, tiden räckte inte till, jag orkade inte, jag ville inte, det var svårt..." Istället bedöms vi som idealprodukter som har rationella svar till varför vi gjorde så men inte så. Kan de inte få flyta samman ibland, människan och text-maskinen?


Om tre månader är avhandlingen klar.



tisdag 23 april 2013

Tell the wolves I'm home




Tell the wolves I'm home - en så himla bra titel på en så himla bra bok. Utifrån recensioner på Bokhora, Dark places och Onekligen så hade jag höga förväntningar. Titeln plus det allmänna omdömet att det här är stor litteratur fick mig att reservera på bibblan och vänta jätte-jätte-länge på att det skulle bli min tur.

Jag vill säga tre saker om vad som är amerikanska Carol Rifka Brunts debut. En sak har att göra med ämnet och två saker har med genren att göra. 

Men först en liten resumé av handlingen. Det är åttiotal (man får massa musik, bok och litteraturreferenser, love it!). June håller på att förlora en mycket älskad morbror. Han är döende i aids. Samtidigt pågår en massa såriga saker i familjen. Greta, storasystern, blir allt mer elak och distanserad. Mamman är konstig, arg, kantig. Det pågår en massa över Junes huvud. Greta vet saker, mamman vet. Frustrationen, den bottenlösa sorgen över morbrodern äter upp henne. Det starkaste med skildringen av June är skiftningarna mellan hennes självbild, klumpig, ful, stor, medelmåttig, och som hon framstår för läsaren: smart, inkännande, självständig. 

June är besatt av medeltiden, vill vara där, leker långt in i skogen att hon reser i tiden, har teorier om hur det kan gå till. Jag kan relatera så himla mycket! Mina bästa dagdrömmar handlar också om att vara någon annanstans, ha andra möjligheter, slippa mig själv, göra om mig själv på nytt. Författaren lyckas fånga det så fruktansvärt fint.  Igenkänningen! Att aids är så närvarande i boken, och skördar offer, gör det ju lätt att tro att den handlar om ett specifikt typ av döende, om en väldigt specifik erfarenhet som inte många delar. Men den handlar ju om det och om så mycket mer!

Efter stora succén med Jonas Gardells romansvit om aids så är det ju lätt att dra paralleller. Och ja, jag tycker att Carol Rifka Brunt gör det bitvis mycket bättre än Gardell. För istället för att vara pompöst och övertydligt, om än viktigt och skitargt med all rätta, så lyckas CRB sätta en så fin, sentimental ton att jag bara tycker att det är stoooort att läsa. Det får mig att lita så mycket till romanen som politisk form. Det finns typ inga andra medier som kan få en att känna så mycket, synliggöra massa av samhällets skit, men genom människor ögon och erfarenheter. 

Jag läste just Soulles, första delen i en steampunkserie av Gail Carriger. Det var väldigt underhållande läsning. Men det störde mig under hela läsningen var att boken i många sammanhang omtalats som om tillhörande ungdomslitteraturen. Det fanns inget där som påminde om vad jag menar är ungdomslitteratur. När jag läste "Tell the wolves I'm home" kände jag allt det där jag känner när jag läser ungdomslitt: det är tilltalet, att författaren kommer något nära, stora upplevelser och rika känsloregister (typiskt coming of age). Och här har vi alltså stora, allvarliga ämnen, vi har avancerat språk, vi har känslomässigt och psykologiskt djup. Men framförallt är allt betraktat från en 14-årings perspektiv. Det är det som är ungdomslitteratur för mig. Jag tror jag har lånat definitionen av Johanna L på bokhora.

Jag har ju skrivit om ungdomslitt förut, närmare bestämt om bokpodden "allt vi säger är sant". I förra avsnittet hade de föräldrar som tema och det nämndes att föräldrar är så sjukt svårt i ungdomslitteraturen. Problemet ligger i att för att huvudpersonerna ska kunna göra hemliga, tidskonsumerande grejer och därmed utvecklas som personer måste de få ensamtid. Och tonåringar i verkliga livet har ofta föräldrar som motverkar ute-hela-natten, borta-varje-dag. Det lättaste sättet att göra det på är att helt enkelt döda föräldrarna. Låta dom vara verkligt frånvarande. Det gör också att föräldrarelationerna ofta är problematiska, det är mycket missbruk och trasighet. Rifka Brunt löser föräldrafrågan så himla smart. Föräldrarna är lagom mycket borta, men är ändå närvarande, "vanliga". Och framförallt blir mamman, Danielle, en komplex, mångfasetterad person. Ja, det är faktiskt relationenerna Greta-June och Danielle-Finn som intresserar mig mest. För mig handlar Tell the wolves I'm home om syskonrelationer. Vem som helst av dessa kunde varit huvudperson, och jag skulle älskat ändå. Mest vill jag ha mer Greta. Även om June duger så himla, himla bra.


söndag 17 mars 2013

Podcast om ungdomslitteratur






Allt vi säger är sant är en helt ny pod, än så länge har Per Bengtsson och Lisa Bjärbo sänt tre avsnitt av sin podcast som handlar om ungdomslitteratur. Det är en typ av litteratur som den här huvudpersonen brinner mycket för så hon sade "yey"när hon fick höra talas den (och nu börjar hon tycka att det är creepy att skriva i tredjeperson så hon går över till jag). Jag är alltså väldigt vänligt inställd till hela projektet. Och av de tre avsnitten som finns så har jag lyssnat på dem alla med behållning. Det känns som att Per och Lisa bryr sig mycket om vad de pratar om, som att de kan mycket om ämnet och som att de valt roliga teman och gjort ett bra upplägg. Först recenserar de en bok som de både läst, sen blir det någon typ av intervju och till slut lite boktips. Rätt konventionellt men det funkar supah. 

Nu kommer min mest mördande kritik: guuuud vad sävligt och långsamt de pratar, Per och Lisa. Båda är smålänningar (?) och det är lite dialekt och lite för långsamt tempo. Jag var ganska så chockad för jag hade väntat mig nåt helt annat av Lisa som i sin blogg skriver fantastiskt roligt och drivet och rappt. Och ja, man vänjer sig. Men som sagt: en liten chock (för att parafrasera en alldeles utmärkt ungdomsbok vilket jag tycker är passande i sammanhanget).

Här kommer en annan typ av mördande kritik: avsnitt två handlade om kärlek i ungdomslitt. Det var kul. Det handlade om Jellicoe Road. Etc etc. Men! Per frågade sig, ytterst relevant dessutom, huruvida det är rimligt att prata/skriva/läsa väldigt heteronormativa böcker om kille/tjej som blir kära. Diskussionen som följde var minst sagt märklig. Ett argument för normativitet är att "uppenbarligen finns ett kommersiellt intresse för det", vilket är ett skitargument. Vad är ett kommersiellt intresse liksom, hur uppstår det? 

Lisa snurrade sedan in sig i ett resonemang om att det är hennes rättighet som författare att skriva om vita, heterosexuella personer typ 4ever. Hon var mycket irriterad på att folk hör av sig och vill att hon ska skriva om andra erfarenheter, icke-vita, icke-hetero, icke-funkis. Och visst, det är ju problematiskt om författare känner sig tvingade att skriva något på grund av ett rådande politiskt ideal. MEN, det är så sjukt tröttsamt att höra super-normativa människor slå ifrån sig kritik om att de reproducerar normer med att det är så trist att vara PK typ. Och, de personerna som nu läser och inte är enligt normen skitnormala kanske inte tycker det är så kul att höra att deras erfarenheter, deras kroppar är liksom JOBBIGA att skriva in/om. Att det kräver att författaren typ måste ge upp sin konstnärliga frihet. Det är trist. Mer än trist. Fy fan. Jag har älskat Johanna Lindbäcks böcker för att hon försökt. Visst, hennes huvudpersoner är oftast normativa. Men det finns ett handikapp i någon bok. Och alla i alla hennes böcker heter inte Kalle eller Saga.  Jag tappar förtroende för en författare som resonerar som Lisa. Sen förstår jag att hon är irriterad för att det ställs sådana krav på ungdomslitt (enligt henne) och inte på annan litt. Det må va hänt. Det är dåligt det också. Lite plus för att Per i slutet av podden vägde upp med att tipsa om "Det händer nu" som är en sjukt bra bok om lesbisk teenage love av Sofia Nordin.

Till sist: tredje avsnittet hade boktitlar som tema. Väldigt roligt att lyssna på! Därför avslutar jag med tre favorittitlar:

1. The curious incident of the dog in the night-time (Mark Haddon)
2. Extremt högt och otroligt nära (Jonatan Safran Foer)
3. Jag är din flickvän nu (Nina Hemmingsson)