Att läsa Murakami

.



Att läsa Haruki Murakami framkallar massa i mig. Framförallt tar jag tag i exoticismen. Att Murakami är japan och att alla huvudpersoner är japanska framstår för mig när jag läser som mycket intressant och exotiskt. När huvudpersonerna äter tänker jag att de äter japansk mat. När de pratar, pratar de som japaner pratar. De känner åtrå som japaner gör och de reser, tänker, känner som japaner gör. Nu läser jag Sputnikälskling som bland annat utspelar sig i Grekland. Jag märker att jag fascineras av tanken att de här japanska personerna går runt och reder ut sina problem och gåtor samtidigt som de är turister. Och om det är någon japansk identitet som fastnat i det västerländska medvetandet är det väl japanen, den med kameran. Bilden av Murakamis greklandresenärer och den japanska turisten liksom krockar väldigt mycket. Varför tänker jag så här, varför kan jag inte frigöra mig från det kollektiva tankegodset? Så frustrerande.

det feministiska brand- (alternativt försvars-) talet

Här har jag varit tyst ett tag. Jag gjorde senast ett utkast till ett inlägg som jag glömt bort men återfann när jag loggade in på bloggen. Det handlade om en vän som i en diskussion om politiken dissade min inställning att feminismen är den viktigaste kampen för mig för att jag känner mest för den. Han tyckte (och notera att vännen är en han) att feminismen är dålig för att den bryr sig om att kvinnor inte blir chefer i samma utsträckning som män och vem fan bryr sig om chefer liksom? Vi vill ju inte ha chefer alls, argumenterade min vän anarkisten, så varför ska vi kämpa för kvinnliga chefer? Och grejen är ju den, för att koppla tillbaka till orsaken till att det var dags för mig att åter logga in på bloggen, att jag i veckan hamnade i en diskussion där absolut samma argument lades fram och samma feminism dissades. Och det gjorde mig så jävla arg. Min vän anarkisten gör mig dock inte så jävla arg, för han är en sympatisk och kärleksfull person, men alltså den här grejen med alla de här jävla vänstermännen som bara kan sätta sina egna intressen i första rum och dessutom är sjukt dogmatiska, svartvita, patriarkala och typ allt annat dåligt.

Setting:
Jag befinner mig, som egenskap av doktorand och genusvetare, på en scen, vid ett högt talarbord, framför en publik och pratar om genus och politik och tar upp det här med att vänstern och feminismen inte alltid varit bästa vänner och att kvinnor inom vänstern fått kämpa hårt för att föra in en feministisk agenda och att de mötts av stort motstånd i många fall. Min poäng är att feminism och "vänsterperspektiv" inte alltid är synonymt och att det i vissa sammanhang behövs andra verktyg än marxism för att analysera makt.

Jag citerar Elin Grelson som här beskriver saken bra:

"Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner."

Då harklar sig en ung man och säger "men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer, kommer alla kvinnor bli automatiskt fria" och bla bla bla "det kapitalistiska systemet är grundläggande" och bla bla bla "jag vägrar tycka synd om kapitalets lakejer även om de är kvinnor" bla bla bla in i all fucking jävla oändlighet.

Vad jag vill säga, istället för att göra en grundlig analys av denna välartade ynglings organisation där min approach är kärlek och förståelse snarare än hat och konflikt, att jag är så JÄVLA trött på dessa män! Tror ni verkligen att vi ska vilja vara med i er jävla rörelse när ni pratar på det där sättet? Vill ni göra annat än att runka tillsammans i er enköande ensamhet?

...och, jag tycker inte att kvinnliga chefer är den viktigaste feministiska frågan men jag tycker inte heller att det är en helt ointressant fråga att makteliten domineras av män vilket jag menar pekar på hur samhället värderar kvinnor och påverkar även kvinnor som inte är chefter och inte tillhör makteliten. Jag tycker inte synd om någon kvinnlig chef per se.

En intressant grej med hela diskussionen med den här jobbiga mannen var att hans sätt att debattera (konfrontativt, högljutt, oförmögen till att ta in andra perspektiv) tvingade mig till att bli konfrontativ, högljudd och oförmögen till att ta in andras perspektiv. Då han var radikalmarxist och gammalvänster blev jag radikalfeminist och gammalfeminist. Vi blev totalitära tillsammans i det där rummet. Hur undivker man sånt liksom?

the ridiculous spell: change terror into humor!

Det känns ju egentligen lite överflödigt att skriva ännu ett inlägg om Anna Anka-affären men mitt bidrag till debatten kommer troligen att förändra världen, så why not give it a try som de skulle säga på engelska. Min inställning till hela grejen är att fru Anka skrev (tillsammans med pr-byrån eller newsmill eller vilka det nu var) värsta skämtet för att vi "politiskt korrekta" svenskar skulle sätta valfri dryck i halsen. Och det gjorde vi ju. Idag hittade jag en liknande artikel (tack vara en glitterfitta) på Slizt där en Stefan Jensen gav tips om hur man på bästa sätt får till det med en feminist. Återigen satte jag och vänner och bekanta dryck i halsen och upprörde oss över hur Slitz överhuvudtaget kan existera. En av mina vänner uttryckte sig dock så här:

"Efter en snabb genomgång av rubrikerna på andra alster av samma Stefan Jensen utgår jag ifrån att det är ett skämt. I synnerhet om han skulle få kritik för det. Och som skämt betraktat är det ju... kul..?"

Ja, det är kanske ett skämt... och Anna Anka skämtar också. Gemensamt är dock skulle jag tro att bakom dessa skämt så finns en hel del allvar, och väldigt unken både kvinno- och människosyn. Jag tror verkligen att AA gillar att vara hemmafru, och ogillar att det inte ses om ok i Sverige. På samma sätt tror jag att Stefan Jensen tycker feminister är lite otäcka och läskiga. Det bästa sättet att möta rädslan är väl att oskadliggöra den? Tänk hur Harry Potter bekämpar dementorerna och Ron Weasley sin spindelfobi. Få feministen på rygg och hon är ofarlig, lätt att skratta åt! Och gör det med kuken dessutom så att ingen ifrågasätter din manlighet...

"Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig"

Baksidetexten till Våtmarker är synnerligen informativ: "Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag". Mycket rolig läsning! Jag gillar verkligen den här boken, och när jag gillar något så GILLAR jag det. Som en favoritkaraktär (Diva i Diva av Monika Fagerholm) skulle sagt. Och jag tycker att det finns många beröringspunkter med Helen i Våtmarker med min älskade Diva. Kompromislöshet, vilja, å en så stark vilja, och liksom lite (i Helens fall mycket) för mycket. När Diva älskar lever och lingonsylt så älskar Helen sin egen smutsiga kropp och sin ohämmade kåthet. Man kan liksom inte ogilla henne. Visst, hon är lite störd. Och visst, liksom andra recensenter framhåller, så är föräldraintrigen inte så roligt. Den tillför inte så mycket. Och kärlekshistorien ger jag heller inte så mycket för, kändes lite väl här kommer en riddare på vit häst och räddar. Men kroppsligheten är uppfriskande, förförande, förfasande. Allt det där som baksidetexten säger att den är.

Jag, liksom andra, tycker att det är väldigt roligt att författaren Charlotte Roche har utsetts till Tysklands osexigaste kvinna av någon "herrtidning". Men jag tänker inte klippa in en bild och säga att kolla, hon är ju visst inte osexig, hon är ju snygg för sjutton! För det känns inte som poängen. Men är det inte fantastiskt ironiskt att här har vi en hjältinna som är ständigt kåt, ständigt villig och gillar män som bara den... och så slår det fel. Männen köper det inte. Jag bara skrattar.

Fler recensioner:
Smålandsposten
Frihet
Tidningen kulturen
ETC

läsdöd/bokpepp

Sommarläsningen gick lite åt helvete. Jag skyller det hela på den fruktansvärt tråkiga En ensam människas bibel som jag läste i juli som en del i virtuella bokcirkeln. Det fanns vissa episoder i boken som jag verkligen gillade, Gao Xingjian beskriver känslan av att vara mitt i kulturrevolutionen på ett mycket närgånget sätt. Jag drabbas av de vanliga känslorna man får när man läser om diktaturer, ojoj det här var absurt nä men tänkt att folk faktiskt levde igenom det här och så vidare. Tyvärr blandar G.X (kanske för att han själv är så uttråkad av sin bok sitt liv) in berättelser om alla kvinnor och flickor han knullat med och hur skönt det kändes. Åh, så uttröttande och upprörande. Jag orkade inte läsa klart. Jag tror jag försökte i tre veckor och trodde att jag aldrig skulle gilla att läsa igen.

Sen bestämde jag mig för att ta en Lena Andersson-dag. Jag läste Var det bra så? och Duck City i ett rasande tempo, glad för att saker kan hända i böcker, att böcker kan vara smarta och underhållande. Duck City var super-satiren om sockerberoende samhället där kriget mot fettet inleds och folket tvingas promenera överallt (chip blir inopererade i skorna som ger stötar när man inte rört sig på lång tid) och rulltrapport förbjuds. Samtidigt tvingas folket att äta beroendeframkallande flotterade munkar och annat gott, tillhandahållet av presidentetens närmsta man likväl som ägaren av en flottyrfabrik. Hela äventyret iklätt en Ankeborg-kostym där Kalle själv spelar huvudpersonen och Kajsa, Alexander Lucas och andra figurer gör birollerna. Var det bra så? Var mindre satir men lika samhällskritisk. Jag skulle säga att den intersektionerar klass och etnicitet och påvisar att det är något som samhället och framförallt sosse-regeringarna verkligen inte kan göra. Det är alltså integration och förortsproblematiken som behandlas. En tunn, fin bok fullsprängd med innehåll (i motsats till En ensam människas bibel).

Efter att läspeppen kommit tillbaka tog jag mig an Nicole Krauss och hennes två romaner Man utan minne och Kärlekens historia. Siri Hustvedt har sagt att Man utan minne är hennes absoluta favoritbok. Jag tycker att den var ok. En bra historia, ok utfört. Jag gillade hur relationen mellan Samson (mannen utan minne) och Anna beskrivs. Krauss beskriver fin-fint om vad en relation egentligen är, hur mycket den bygger på gemensamma narrativ. Jag gillade inte delen då Samson drar till öknen och blir forskningsobjekt. Det märks så väl att Krauss vill visa minnets betydelse för allt och så, och det går väl fram. Det är bara inte fantastiskt skrivet. I Kärlekens historia finns språket, berättelsen, relationerna, alltet! Åh, jag gillade. Läs den!

Innan jag tog tag i augustis resa till oceanien läste jag också Fay Weldons En styvmors dagbok. Den var rolig, snabbläst, neurotisk. Väldigt mycket Woody Allen, minus gubbsjukan då. Primalscenen var central vilket var roligt att tänka på när jag någon vecka senare såg Anti-Christ...

Augusti blev Nya Zeeland, Benfolket, Keri Hulme. Jag var några månader tidigare hemma hos min moster som tryckte den mest slitna pockeboken (lösa sidor, trasig pärm) i mina händer och sade "läs - den är så bra!" - och det var benfolket. Jag trodde dessutom att författaren hette Ben Folket på grund av det väldigt fula 80tals-omslaget. När Benfolket dök upp Lyrans lista så kändes det bra att ta sig an just den. Jag gillade den mycket. För språket, för berättelsen, för karaktärerna. Historien var så svart på vissa ställen så jag var tvungen att lägga ifrån mig boken. Jag mådde helt enkelt illa av hur Joe kunde skada Simon så illa. Och samtidigt älska honom så mycket. Kerewin är en karaktär som är lika svår och komplicerad som begriplig och trollbindande - ja, det är väl även vad Joe och Simon ska känna/känner. Mitt bästa är hur Hulme beskriver Kerewins sexualitet, ett neutrum utan drift. Det är inte det att jag inte gillar kvinnor som gillar att knulla, de är ju de bästa. Men det fina är ju att Hulme liksom beskriver asexualiteten som den är och gör den normal istället för avvikande, ett val som accepteras och inte görs till sjuklig. Jag har en reservation dock som kanske i sammanhanget är litet. Men, jag vet inte så mycket om Nya Zeeland, och jag vet inte mycket om maoirer. Det lilla jag har uppfattat är att våld och alkhol är två stora problem. Precis som med alla andra minoriteter, de beskrivs som alkolister och våldsverkare. Och vad är då Benfolket en berättelse om? Alkolism och våldsverkare. Kanske försöker hon förklara, kanske gör hon det bra... men det blir så negativt förstärkande...

I september ska jag till centralamerika och har så långt läst halva Färden genom mangrovern. Så långt gillar jag den, har gripits tag av den. Och snyggare omslag får man ju leta efter!


Här reser man.
Här, och här kan man läsa om Benfolket.
Här beskrivs tråkiga kina-boken bra.

The Classic Regency Romance-now with Ultraviolent Zombie Mayhem!

Nyss var jag i England och Skottland och hängde bland annat i en rad bokshoppar. Den roligaste boken, som jag dock inte köpte, var utan tvekan Jane Austens "Pride and prejudice and zombies". Det är en amerikanare, Seth Grahame-Smith, som har gått in i orginaltexten och lagt till massa odöda och en massa skräck. Eftersom upprättslagstiftningen i USA gör alla böcker som är skrivna före 1923 tillgängliga för vem som helst att göra vad som helst med har nytappningen varit möjlig. Nu ska det komma flera Jane Austen-böcker med vampyrer och sjöodjur i. Det är en så sjukt bra idé! Jag gillar så mycket! Grahame-Smith har som det verkar inte fått någon större kritik för sitt tilltag och böckerna säljer bra. Varför får man inte göra så här med allt? Upphovsrättlagen hämmar verkligen kreativitet och vem vinner på det liksom? Att det tydligt bör framgår vad man gjort med vad och vems arbete är den enda förutsättningen som kan krävas tycker jag. Man kanske skulle leta upp en viktoriansk (eller för-viktoriansk) bok och skriva en bestseller? Och så kan ha Morrissey som enda rättsnöre när det gäller hur källor ska uppges...

You say : "'Ere thrice the sun done salutation to the dawn"
And you claim these words as your own
But I've read well, and I've heard them said
A hundred times (maybe less, maybe more)
If you must write prose/poems
The words you use should be your own
Don't plagiarise or take "on loan"
'Cause there's always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall
Who'll trip you up and laugh
When you fall



Kulturnytt hade ett reportage om detta i morse, lyssna och läs här!

kvinnokroppen som gisslan i alla dessa kamper

Snart val i Afghanistan alltså. President Karzai fick nyligen genom en familjerättslag som ger shiamuslimska män rätten att förvägra sin hustru mat om deras sexuella krav inte tillgodoses. Lagen är symboliskt viktig eftersom den bekräftar den shiamuslimska identiteten menar Ann Wilkens. Den kvinnliga kroppen är så intimt förknippad med etnicitet, nationalitet och identitet så det finns inte. Tänk bara på hur det inom EU, av framförallt Polen, Portugal och Malta, som som en del av den nationella identiteten (och alltså inte något som EU ska lägga sig i) att förvägra kvinnor rätten till fri abort. Jag är arg.