måndag 7 december 2009

Att läsa Murakami

.



Att läsa Haruki Murakami framkallar massa i mig. Framförallt tar jag tag i exoticismen. Att Murakami är japan och att alla huvudpersoner är japanska framstår för mig när jag läser som mycket intressant och exotiskt. När huvudpersonerna äter tänker jag att de äter japansk mat. När de pratar, pratar de som japaner pratar. De känner åtrå som japaner gör och de reser, tänker, känner som japaner gör. Nu läser jag Sputnikälskling som bland annat utspelar sig i Grekland. Jag märker att jag fascineras av tanken att de här japanska personerna går runt och reder ut sina problem och gåtor samtidigt som de är turister. Och om det är någon japansk identitet som fastnat i det västerländska medvetandet är det väl japanen, den med kameran. Bilden av Murakamis greklandresenärer och den japanska turisten liksom krockar väldigt mycket. Varför tänker jag så här, varför kan jag inte frigöra mig från det kollektiva tankegodset? Så frustrerande.

torsdag 26 november 2009

det feministiska brand- (alternativt försvars-) talet

Här har jag varit tyst ett tag. Jag gjorde senast ett utkast till ett inlägg som jag glömt bort men återfann när jag loggade in på bloggen. Det handlade om en vän som i en diskussion om politiken dissade min inställning att feminismen är den viktigaste kampen för mig för att jag känner mest för den. Han tyckte (och notera att vännen är en han) att feminismen är dålig för att den bryr sig om att kvinnor inte blir chefer i samma utsträckning som män och vem fan bryr sig om chefer liksom? Vi vill ju inte ha chefer alls, argumenterade min vän anarkisten, så varför ska vi kämpa för kvinnliga chefer? Och grejen är ju den, för att koppla tillbaka till orsaken till att det var dags för mig att åter logga in på bloggen, att jag i veckan hamnade i en diskussion där absolut samma argument lades fram och samma feminism dissades. Och det gjorde mig så jävla arg. Min vän anarkisten gör mig dock inte så jävla arg, för han är en sympatisk och kärleksfull person, men alltså den här grejen med alla de här jävla vänstermännen som bara kan sätta sina egna intressen i första rum och dessutom är sjukt dogmatiska, svartvita, patriarkala och typ allt annat dåligt.

Setting:
Jag befinner mig, som egenskap av doktorand och genusvetare, på en scen, vid ett högt talarbord, framför en publik och pratar om genus och politik och tar upp det här med att vänstern och feminismen inte alltid varit bästa vänner och att kvinnor inom vänstern fått kämpa hårt för att föra in en feministisk agenda och att de mötts av stort motstånd i många fall. Min poäng är att feminism och "vänsterperspektiv" inte alltid är synonymt och att det i vissa sammanhang behövs andra verktyg än marxism för att analysera makt.

Jag citerar Elin Grelson som här beskriver saken bra:

"Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner."


Då harklar sig en ung man och säger "men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer, kommer alla kvinnor bli automatiskt fria" och bla bla bla "det kapitalistiska systemet är grundläggande" och bla bla bla "jag vägrar tycka synd om kapitalets lakejer även om de är kvinnor" bla bla bla in i all fucking jävla oändlighet.

Vad jag vill säga, istället för att göra en grundlig analys av denna välartade ynglings organisation där min approach är kärlek och förståelse snarare än hat och konflikt, att jag är så JÄVLA trött på dessa män! Tror ni verkligen att vi ska vilja vara med i er jävla rörelse när ni pratar på det där sättet? Vill ni göra annat än att runka tillsammans i er enköande ensamhet?

...och, jag tycker inte att kvinnliga chefer är den viktigaste feministiska frågan men jag tycker inte heller att det är en helt ointressant fråga att makteliten domineras av män vilket jag menar pekar på hur samhället värderar kvinnor och påverkar även kvinnor som inte är chefter och inte tillhör makteliten. Jag tycker inte synd om någon kvinnlig chef per se.

En intressant grej med hela diskussionen med den här jobbiga mannen var att hans sätt att debattera (konfrontativt, högljutt, oförmögen till att ta in andra perspektiv) tvingade mig till att bli konfrontativ, högljudd och oförmögen till att ta in andras perspektiv. Då han var radikalmarxist och gammalvänster blev jag radikalfeminist och gammalfeminist. Vi blev totalitära tillsammans i det där rummet. Hur undivker man sånt liksom?

lördag 19 september 2009

the ridiculous spell: change terror into humor!

Det känns ju egentligen lite överflödigt att skriva ännu ett inlägg om Anna Anka-affären men mitt bidrag till debatten kommer troligen att förändra världen, så why not give it a try som de skulle säga på engelska. Min inställning till hela grejen är att fru Anka skrev (tillsammans med pr-byrån eller newsmill eller vilka det nu var) värsta skämtet för att vi "politiskt korrekta" svenskar skulle sätta valfri dryck i halsen. Och det gjorde vi ju. Idag hittade jag en liknande artikel (tack vara en glitterfitta) på Slizt där en Stefan Jensen gav tips om hur man på bästa sätt får till det med en feminist. Återigen satte jag och vänner och bekanta dryck i halsen och upprörde oss över hur Slitz överhuvudtaget kan existera. En av mina vänner uttryckte sig dock så här:

"Efter en snabb genomgång av rubrikerna på andra alster av samma Stefan Jensen utgår jag ifrån att det är ett skämt. I synnerhet om han skulle få kritik för det. Och som skämt betraktat är det ju... kul..?"

Ja, det är kanske ett skämt... och Anna Anka skämtar också. Gemensamt är dock skulle jag tro att bakom dessa skämt så finns en hel del allvar, och väldigt unken både kvinno- och människosyn. Jag tror verkligen att AA gillar att vara hemmafru, och ogillar att det inte ses om ok i Sverige. På samma sätt tror jag att Stefan Jensen tycker feminister är lite otäcka och läskiga. Det bästa sättet att möta rädslan är väl att oskadliggöra den? Tänk hur Harry Potter bekämpar dementorerna och Ron Weasley sin spindelfobi. Få feministen på rygg och hon är ofarlig, lätt att skratta åt! Och gör det med kuken dessutom så att ingen ifrågasätter din manlighet...

tisdag 15 september 2009

"Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig"

Baksidetexten till Våtmarker är synnerligen informativ: "Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag". Mycket rolig läsning! Jag gillar verkligen den här boken, och när jag gillar något så GILLAR jag det. Som en favoritkaraktär (Diva i Diva av Monika Fagerholm) skulle sagt. Och jag tycker att det finns många beröringspunkter med Helen i Våtmarker med min älskade Diva. Kompromislöshet, vilja, å en så stark vilja, och liksom lite (i Helens fall mycket) för mycket. När Diva älskar lever och lingonsylt så älskar Helen sin egen smutsiga kropp och sin ohämmade kåthet. Man kan liksom inte ogilla henne. Visst, hon är lite störd. Och visst, liksom andra recensenter framhåller, så är föräldraintrigen inte så roligt. Den tillför inte så mycket. Och kärlekshistorien ger jag heller inte så mycket för, kändes lite väl här kommer en riddare på vit häst och räddar. Men kroppsligheten är uppfriskande, förförande, förfasande. Allt det där som baksidetexten säger att den är.

Jag, liksom andra, tycker att det är väldigt roligt att författaren Charlotte Roche har utsetts till Tysklands osexigaste kvinna av någon "herrtidning". Men jag tänker inte klippa in en bild och säga att kolla, hon är ju visst inte osexig, hon är ju snygg för sjutton! För det känns inte som poängen. Men är det inte fantastiskt ironiskt att här har vi en hjältinna som är ständigt kåt, ständigt villig och gillar män som bara den... och så slår det fel. Männen köper det inte. Jag bara skrattar.

Fler recensioner:
Smålandsposten
Frihet
Tidningen kulturen
ETC

fredag 4 september 2009

läsdöd/bokpepp

Sommarläsningen gick lite åt helvete. Jag skyller det hela på den fruktansvärt tråkiga En ensam människas bibel som jag läste i juli som en del i virtuella bokcirkeln. Det fanns vissa episoder i boken som jag verkligen gillade, Gao Xingjian beskriver känslan av att vara mitt i kulturrevolutionen på ett mycket närgånget sätt. Jag drabbas av de vanliga känslorna man får när man läser om diktaturer, ojoj det här var absurt nä men tänkt att folk faktiskt levde igenom det här och så vidare. Tyvärr blandar G.X (kanske för att han själv är så uttråkad av sin bok sitt liv) in berättelser om alla kvinnor och flickor han knullat med och hur skönt det kändes. Åh, så uttröttande och upprörande. Jag orkade inte läsa klart. Jag tror jag försökte i tre veckor och trodde att jag aldrig skulle gilla att läsa igen.

Sen bestämde jag mig för att ta en Lena Andersson-dag. Jag läste Var det bra så? och Duck City i ett rasande tempo, glad för att saker kan hända i böcker, att böcker kan vara smarta och underhållande. Duck City var super-satiren om sockerberoende samhället där kriget mot fettet inleds och folket tvingas promenera överallt (chip blir inopererade i skorna som ger stötar när man inte rört sig på lång tid) och rulltrapport förbjuds. Samtidigt tvingas folket att äta beroendeframkallande flotterade munkar och annat gott, tillhandahållet av presidentetens närmsta man likväl som ägaren av en flottyrfabrik. Hela äventyret iklätt en Ankeborg-kostym där Kalle själv spelar huvudpersonen och Kajsa, Alexander Lucas och andra figurer gör birollerna. Var det bra så? Var mindre satir men lika samhällskritisk. Jag skulle säga att den intersektionerar klass och etnicitet och påvisar att det är något som samhället och framförallt sosse-regeringarna verkligen inte kan göra. Det är alltså integration och förortsproblematiken som behandlas. En tunn, fin bok fullsprängd med innehåll (i motsats till En ensam människas bibel).

Efter att läspeppen kommit tillbaka tog jag mig an Nicole Krauss och hennes två romaner Man utan minne och Kärlekens historia. Siri Hustvedt har sagt att Man utan minne är hennes absoluta favoritbok. Jag tycker att den var ok. En bra historia, ok utfört. Jag gillade hur relationen mellan Samson (mannen utan minne) och Anna beskrivs. Krauss beskriver fin-fint om vad en relation egentligen är, hur mycket den bygger på gemensamma narrativ. Jag gillade inte delen då Samson drar till öknen och blir forskningsobjekt. Det märks så väl att Krauss vill visa minnets betydelse för allt och så, och det går väl fram. Det är bara inte fantastiskt skrivet. I Kärlekens historia finns språket, berättelsen, relationerna, alltet! Åh, jag gillade. Läs den!

Innan jag tog tag i augustis resa till oceanien läste jag också Fay Weldons En styvmors dagbok. Den var rolig, snabbläst, neurotisk. Väldigt mycket Woody Allen, minus gubbsjukan då. Primalscenen var central vilket var roligt att tänka på när jag någon vecka senare såg Anti-Christ...

Augusti blev Nya Zeeland, Benfolket, Keri Hulme. Jag var några månader tidigare hemma hos min moster som tryckte den mest slitna pockeboken (lösa sidor, trasig pärm) i mina händer och sade "läs - den är så bra!" - och det var benfolket. Jag trodde dessutom att författaren hette Ben Folket på grund av det väldigt fula 80tals-omslaget. När Benfolket dök upp Lyrans lista så kändes det bra att ta sig an just den. Jag gillade den mycket. För språket, för berättelsen, för karaktärerna. Historien var så svart på vissa ställen så jag var tvungen att lägga ifrån mig boken. Jag mådde helt enkelt illa av hur Joe kunde skada Simon så illa. Och samtidigt älska honom så mycket. Kerewin är en karaktär som är lika svår och komplicerad som begriplig och trollbindande - ja, det är väl även vad Joe och Simon ska känna/känner. Mitt bästa är hur Hulme beskriver Kerewins sexualitet, ett neutrum utan drift. Det är inte det att jag inte gillar kvinnor som gillar att knulla, de är ju de bästa. Men det fina är ju att Hulme liksom beskriver asexualiteten som den är och gör den normal istället för avvikande, ett val som accepteras och inte görs till sjuklig. Jag har en reservation dock som kanske i sammanhanget är litet. Men, jag vet inte så mycket om Nya Zeeland, och jag vet inte mycket om maoirer. Det lilla jag har uppfattat är att våld och alkhol är två stora problem. Precis som med alla andra minoriteter, de beskrivs som alkolister och våldsverkare. Och vad är då Benfolket en berättelse om? Alkolism och våldsverkare. Kanske försöker hon förklara, kanske gör hon det bra... men det blir så negativt förstärkande...

I september ska jag till centralamerika och har så långt läst halva Färden genom mangrovern. Så långt gillar jag den, har gripits tag av den. Och snyggare omslag får man ju leta efter!


Här reser man.
Här, och här kan man läsa om Benfolket.

Här beskrivs tråkiga kina-boken bra.

måndag 24 augusti 2009

The Classic Regency Romance-now with Ultraviolent Zombie Mayhem!

Nyss var jag i England och Skottland och hängde bland annat i en rad bokshoppar. Den roligaste boken, som jag dock inte köpte, var utan tvekan Jane Austens "Pride and prejudice and zombies". Det är en amerikanare, Seth Grahame-Smith, som har gått in i orginaltexten och lagt till massa odöda och en massa skräck. Eftersom upprättslagstiftningen i USA gör alla böcker som är skrivna före 1923 tillgängliga för vem som helst att göra vad som helst med har nytappningen varit möjlig. Nu ska det komma flera Jane Austen-böcker med vampyrer och sjöodjur i. Det är en så sjukt bra idé! Jag gillar så mycket! Grahame-Smith har som det verkar inte fått någon större kritik för sitt tilltag och böckerna säljer bra. Varför får man inte göra så här med allt? Upphovsrättlagen hämmar verkligen kreativitet och vem vinner på det liksom? Att det tydligt bör framgår vad man gjort med vad och vems arbete är den enda förutsättningen som kan krävas tycker jag. Man kanske skulle leta upp en viktoriansk (eller för-viktoriansk) bok och skriva en bestseller? Och så kan ha Morrissey som enda rättsnöre när det gäller hur källor ska uppges...

You say : "'Ere thrice the sun done salutation to the dawn"
And you claim these words as your own
But I've read well, and I've heard them said
A hundred times (maybe less, maybe more)
If you must write prose/poems
The words you use should be your own
Don't plagiarise or take "on loan"
'Cause there's always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall
Who'll trip you up and laugh
When you fall



Kulturnytt hade ett reportage om detta i morse, lyssna och läs här!

torsdag 20 augusti 2009

kvinnokroppen som gisslan i alla dessa kamper

Snart val i Afghanistan alltså. President Karzai fick nyligen genom en familjerättslag som ger shiamuslimska män rätten att förvägra sin hustru mat om deras sexuella krav inte tillgodoses. Lagen är symboliskt viktig eftersom den bekräftar den shiamuslimska identiteten menar Ann Wilkens. Den kvinnliga kroppen är så intimt förknippad med etnicitet, nationalitet och identitet så det finns inte. Tänk bara på hur det inom EU, av framförallt Polen, Portugal och Malta, som som en del av den nationella identiteten (och alltså inte något som EU ska lägga sig i) att förvägra kvinnor rätten till fri abort. Jag är arg.

onsdag 24 juni 2009

the pursuit of happiness

Efter att läst det här om "the pursuit of happiness" gick jag direkt in på mitt fantastiska biblioteks hemsida för att kolla om boken fanns inne. Det fanns den inte, och var heller inte inköpt. Men jag lade in en beställning och så där efter inte alls så lång tid, typ två veckor, fick jag ett mail om att boken fast på plats. Åh, så lätt det var! Det bästa var också att de har skaffat självbekäningshylla för bokhämtet också, så nu kan man både beställa och låna böcker utan att behöva avslöja alldeles för mycket att ens ibland rätt kassa boksmak. Dessutom har biblioteket också tagit bort reservationsavgiten. Jag är en library lover, indeed!

Den här veckan har därmed ägnat åt Tara Altebrando och hennes Betsy som trots alla tänkbara motgångar i livet, hennes mamma dör i cancer och hennes pojkvän dumpar henne med mera, faktiskt lyckas i sitt pursuit of happiness. Även om jag tycker att boken är klart läsvärd, den tar upp sorgen efter mamman på ett väldigt fint sätt, så är jag verkligen inte lika sprudlande nöjd som Bokhora-Johanna. Boken är full av moralism och pekpinnar om vad som är rätt lycka och rätt sätt att vara ung på. Vad man lär sig är a) du ska inte ha sex om du inte är kär och knappt ens då, eller föresten inte då heller, b) du ska inte dricka alkohol, om du gör det är du i djup kris och på väg mot tonårsalkolism, c) du ska fråga din pappa om lov hela hela hela tiden.

Det är också rätt sunkigt att titeln hänvisar till den amerikanska frihetsförklaringen. Så om du är sugen på en dos patriotism så är det också rätt bok för dig.

Jag tycker verkligen att det är en bra bok att läsa för någon som förlorat en nära, eller känner någon som förlorat en närstående. Men hela "jag är ung i usa och så här ska jag då uppföra mig"-grejen är verkligen, verkligen irriterande.

Jag gillade föresten Johannas egna böcker mer än denna, de är fin-fina!

måndag 15 juni 2009

Det problematiska vardagslivet, del 2

Ministeg mot palestinsk stat säger DN idag och på p1 morgon rapporteras Benjamin Netanyahu ha sagt att de israeliska bosättarna måste få fortsätta bosätta sig, de har rätten att "leva normala liv". De flesta palestinierna ser garanterat detta uttalande som ett öppet hån. För vilka palestinier har rätt att leva normala liv?

I "Sharon och min svärmor: dagbok från Ramallah" berättar Suad Amiry om det där normala vardagslivet som palestinierna lever. Om ständiga vägspärrar och passkontroller som tar timmar, om hur det är lättare för en hund att få israeliskt visum än för människorna. Om 90-åringar som får leva utan vatten, el och telefon i veckor. Om civil olydnad mitt i natten. Om att rädda livet på en israel och vara livrädd för att han ska dö på vägen till sjukhuset för att själv få skulden. Och så vidare. Rätten till normalt liv? Tja....

Sharon och min svärmor läste jag som en del i ett läsprojekt och en jorden runt resa, denna gång till mellanöstern.

fredag 12 juni 2009

The everyday world as problematic

Jag är mitt uppe i forskningen. Jag bokar intervjuer och åker runt med inspelningsbar mp3. Jag lånar högar av böcker på Liub. Jag och min handledare pratar om de rätta orden: actors, not levels... interpreted, applayed, translated... lofty goals!

Jag intervjuar bland annat personer som jobbar med jämställdhet om deras visioner av en jämställd stad. De kvinnorna alltså. Alltid har de tid, alltid är de positiva, alltid är de stressade. Jag skulle intervjua en kvinna som jobbar med jämställdhet på en kommun. Hon var tvungen att ställa in första datumet eftersom en viktig konferens dykt upp. Vi bokade ett nytt datum. Hon ska få barn i början av juli men jobbar hela tiden ut. Det visar sig att bäbisen ligger upp och ned och behöver vändas på, och detta på samma dag som vår intervju är inbokad. Hon vill inte ställa in, men tvyärr var hon tvungen att vara ledig hela dagen på grund av bedövningen. Kan vi hitta ett nytt datum? Jag blir glad för hennes angelägenhet och engagemang. Men ändå ledsen på något vis. Alla vi duktiga flickor som jobbar, jobbar ihjäl oss! Det är å ena sidan bra att moderskapet inte hindrar våra karriärer längre. Men samtidigt känner jag så många som liksom aldrig tar det lugnt. Är föräldralediga i typ två månader. Jag både jublar och räds liksom. Vi bränner ut oss, vill för mycket....

söndag 31 maj 2009

siesta! patriarkatet!

Hemma från festival. fin musik, fina vänner, fint! men också en känsla, en växande snöbollskänsla, av konspiration, en sådan känsla som en viss författare skulle beskriva som patriarkal paranoia. För oj vad mycket män med gitarrer det var. Och en del män utan gitarrer. Och så några kvinns också, kära kära Frida Hyvönen och så var det Jenny Wilson och Anna Ternheim och Marissa Nader (och Kim Gordon så klart, coolaste!). Och Anna Maria Espinonsa, inklämd i ett litet hus där demobanden spelade. Bara en sådan sak! Hon är väl ändå etablerad? Mer etablerade än väldigt många av männen med gitarrerna... Kanske finns en logisk förklaring, kanske inte... paranoian säger att det inte gör det. Det är patriarkatets sammansvärjning. Det finns inga förklaringar. Det finns bara män med erektioner som mångfaldigas i tusen tusen kopior. Och kvinnsen, de framstår som många eftersom det sticker ut så mycket. Som flugsvamparna i kantarellfältet, eller tvärt om kanske. Jag valde att titta på Jenny Wilson, och tack och lov för det... en storslagen upplevelse, istället för stora stora dragplåstret Phoenix. Varför krockade just de I wonder, wonder...

onsdag 27 maj 2009

Val & fläsk

P1 morgon utfrågar kandidaterna varje morgon. Paret som kommenterar efteråt (en höger, en vänster) är roligare att lyssna på en själva utfrågningen. Även om jag tycker att det oftast är mer samförstånd och konsensus än polemik. Trevlighetsradio liksom. Jag vill ha skarpa tungor och hårda utfall. Hellre tigrar än myggor, som Maja Lundgren skulle säga. I morse pratade Gunnar Hökmark. Alltså den mannens röst får mig att rysa. Hur sjutton ska moderaterna locka väljare när toppkanidaten låter förnämt överklassig och skräckfilmsläskig på samma gång? Nisha Besara och Peter Wolodarski, kommentatorsparet, kallde Gunnar gammelmoderat*. Är det på grund av rösten mån tro? När nya moderaterna skapades så hade de tydligen två grepp. 1) låtsas att vi bryr oss om arbetarna, 2) bort med skorrande skånskmoderater. De skorrande gubbarna som fanns kvar placerade de på positioner där de främst behöver tala engelska, som Hökmark & Bildt. Visst är det så, moderaterna? Nu är det släpig stockholmska som gäller!

Noterar också den fruktansvärda djurhanteringen i Danmark. Grisarna som inte kan vända på sig, som har skavsår och ångest. Intressant är dock att de brittiska importörerna ställer krav på att grisarna ska må bra vilket lett till att det finns vissa köttproducenter som behandlar djuren snäppet bättre. Antingen avskaffar vi hela köttindustrin, eller så handlar vi bara på Tesco. Jag lutar med bestämdhet åt det första alternativet. För det är inte grisarnas lidande som ska minska i köttproduktionen, det är den ekonomiska vinsten som ska öka. Om svenska bönder skulle bättra grisarnas villkor skulle de gå i konkurs. Det är sjukt. Låt bönderna hitta på något annat sätt att försörja sig på. Börja odla kött i laboratorier. Vad som helst, men lämna grisarna (och korna, kycklingarna, fåren...) i fred!

Helena Bergman har också skrivit om detta med grisarna.

*Men är Gunnar så gammal av sig, är hans valfilmer bar en coverup?

söndag 24 maj 2009

Mellan hjärtan

För ett tag sedan bestämde jag mig för att resa jorden runt på åtta böcker. Nu har jag gjort min första resa, vilken gick till Rumänien under Ceausescus tid, och läst färdigt Hjärtdjur av Herta Müller. Det var en läsning som bjöd mycket motstånd kan jag säga. Det tog lång tid, lite över två veckor, och i början var väldigt nära att lägga ned hela projektet. Jag sade till mig själv och de som ville lyssna att hur orkar folk skriva sådana här obegripligheter, det är inget samband, det är barn som får fingrar avklippta (men ändå inte) och det är mormödrar som sjunger och Lolor som har för tunna strumpbyxor. Men den växte. Och även om det inte är min bästa bok så fick jag en känsla av paranoian, svårmodet, det absurda, det krypigt läskiga, hur det var där i Rumänien. Och Herta Müller kan skriva minsann. Hennes meningar vill man fylla munnen med och ha de där länge. Enkla ord som hålls ihop av sammanhang tidigare fastlagda och en långsam, trilskande melodi. Jag gillar. Det är en sådan bok man vill stryka under meningar i och skriva upp i en bok, men jag gör sällan sånt. Någon gång kanske jag läser om den och har ett litet block bredvid mig, redo med pennan. För att sammanfatta så är Hjärtdjur nog så läsvärd om man har tid och tålamod, om man inte gillar att rusa igenom boken och inte får nog av att vända sida snabbare och snabbare för att det är så spännande.

Innan jag tog mig an resan till östeuropa hade jag en nästan febrig helg av bläck. Jag rusade mig igenom Bläckmagi och Bläckdöd så snabbt att jag förvånade mig själv. Kanske blev kontrasten till Hjärtdjur för stor. Åh, jag gillar Bläcktrilogin så hemskt mycket. Äventyr och coola tjejer och böcker. Intelligent och feministiskt då och då. Ett förhållningssätt till fantasygenren och drömmen om den goda sagovärlden som alltid utspelar sig på medeltiden satt i perspektiv men ändå mitt och fullt i.

Vi läser kom också, mitt i maj, och satte käppar i hjulet för den andra läsningen.

Jag gillade intervjun med Daniel Sjölin, är inte det här fantastiskt: "En dag vaknade jag och ansåg att nu är jag människa och inte bäbis, för nu kan man prata med mig. Språket definierade mig mot bäbisgrejen. Om jag inte kunde säga "fjäril", "brevlåda" och "garderob" var jag inte mänsklig. Då rasade allt, och jag var en bäbis igen".

Jag gillade Sara Stridsbergs läsning av Joyce Carol Oates dagbok. Hon beskriver det där glappet mellan att läsa JCO:s böcker som är full av svärta och tragik och den lyckliga medelklassnöjda författaren. Jag känner samma sak för Sara. Är det därför fotot av Sara ser så lyckligt ut? För att fånga samma grej. Kanske är de lika, Sara och Joyce. Tar sig an trasiga Marilyn och Valerie med hela leenden.

Jag gillade rapporten från högborgerlig och superintellektuell bokcirkel. Blev visserligen inte avundsjuk på lyxkocken som lagade kanin och korkade upp alldeles för gammalt vin, men är inte tanken att äta mat från boken man läst inför cirkeln utmärkt? En måltid med Hjärtdjur skulle blivit gulnat fläsk och grått bröd. Och en cirkel med Bläckböckerna skulle blivit helstekt gris. Jag är inte så sugen.

måndag 4 maj 2009

Vi som aldrig sa hora


Idag var det bokcirkel efter jobbet. Vi åt som vanligt godaste maten och hade bästa diskussionen. Idag till och med lite bättre än förut för att vi tyckte rätt jävla olika. Vi läste Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl. Vi ville läsa nåt om unga män för att vi läst mycket om unga kvinnor och feministiska utgångspunkter (som Rädd att flyga, Bitterfittan och Gräset sjunger) och inte nödvändigtvis något som var bra. Jag kan till och med erkänna att jag var en aning rädd för att jag faktiskt skulle gilla. Men do not worry, jag gillade inte. Inte alls faktiskt. Vi hade i diskussionen tre positioner:

Vi som aldrig sa hora som en realistisk och mycket träffande bild av hur det är att vara ung man i en liten stad. "Det är ju så det är" "Alla mina vänner är så här" "Det är inte bra, det är tragiskt, men det är så".

Vi som aldrig sa hora som en studie i sexuell misshandel där den största kvinnliga rollen (av typ tre väldigt grunda porträtt) är sexuellt destruktiv och utsatt för konstanta övergrepp.

Vi som aldrig sa hora som ett inlägg i den offentliga diskursen om makt där män målas ut som en grupp med kollektiv skuld för all skit som män gör. Genom att göra män till offer för strukturer, trasiga bakgrunder och framförallt onda, trashiga, horiga men å så madonniga kvinnor så låter Sandahl dem slippa ta ansvar för de dåliga sakerna som ändå sker. Och det spelar inte så stor roll om män faktiskt beter sig illa eller inte, alla tjejer förväntar sig ändå att de ska vara illa. Och alla tjejer tänder ändå på dåliga killar så alla fina pojkar med för stora hjärtan är förlorarna.

Utifrån omfång går det säkert att lista ut att jag ställer mig bakom förklaringsmodell tre. Jag vill på sätt och vis hålla med modell två, men Wilma i boken har makt över Hannes. Hon väljer att förnedra honom snarare än tvärtom. Det betyder verkligen inte att allt dirty sex är okej och att Hannes är bästa killen för att han alltid ser till att få ligga. Kontentan är ju ändå att han egentligen vill ha kärlek. För han är ju en av de som aldrig sa hora (men tänker det konstant). Angående om det är en rättvis skilldring av småstadslivet, så ja kanske jag vet inte alla de där karikatyrerna finns säkert, men att att peka på det döljer bokens ideologiska projekt. Tycker jag.

Här är en rätt rolig recension av Sandahls kassa debut.

Fick för övrigt också en känga för att jag använda ordet pimpa (pimpa soppan med pepparrot och lime för bästa smaken) eftersom det glorifierar hallicken. Ett alternativ gott som något skulle vara att säga hora upp något, eftersom hororna också pimpar upp sig, minst lika mycket som de faktiskt pimparna. Och att det skulle vara ett sätt att reclaima hor-ordet. Ja, kanske, varför inte?

söndag 26 april 2009

charming, lovely!


Min söndag är intellektuell. Jag drick mitt te, läser mina artiklar, gör anteckningar till min föreläsning på tisdag* och lyssnar på Camera Obscuras nya fina "my maudlin career".

Eftersom jag inte är lika disciplinerat arbetssam som jag verkligen borde vara så gör jag små avsteg och söker information på the world wide web. Slog up "maudlin" på merriam webster, är det inte alldeles förtjusande?




Pronunciation:
\ˈmd-lən\
Function:
adjective
Etymology:
alteration of Mary Magdalene; from her depiction as a weeping penitent
Date:
1509
1 : drunk enough to be emotionally silly 2 : weakly and effusively sentimental



* Anteckningar görs i Impress, Open Office version av Powe Point, och får det hela att kännas mindre "jag sitter i min kammare i min tweeddräkt och tittar ut över Cambridge". Men 2000-talets intellektuella kamper utspelas på internet, right?



lördag 4 april 2009

Nu talar jag om våldtäkt

Har på senaste tiden läst om våldtäkt i två böcker. Till innehållet är de olika men gemensamt är att de ger en annan bild än den gängse av våldtäkt. Personerna talar om det på ett annat sätt.

Först ut är Pioner av Isabella Varricchio:

"Jaja, på tal om våldtäkt?" "Ja?" "Att det skulle förstöra en. Det bestämma man väl själv? Som om jag skulle vara det samma som det jag har mellan benen. Som om en kuk skulle kunna förstöra mig. Hur då? Genom att göra mig obrukbar för andra kukar? Inte längre värd att knulla? Mäns tilltro till vilken makt deras kön kan utöva är skrattretande". (s 162)

Sen är det Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates:

Camerons hela tyngd är ovanpå mig men jag lyckas hasa bort från honom medan jag slår honom överallt där jag kommer åt och till och med hugger efter honom med tänderna. Med tänderna! Det är väl det som skrämmer honom. Han jämrar sig och förbannar mig och håller sig försiktigt mellan benen. Han stirrar på mig och säger "Din v-vilda fan! Du skulle se dina ögon. Vilda gröna ögon! Du är ju galen! Ett häftigt skratt väller ut ur munnen på mig. Det är som om killen hade sett in i min själ. (...) Så jag joggar hem längs kustvägen, försöker hålla mig ur vägen för trafiken med böljande hår som blåser utefter ryggen. De som kör förbi tror väl antagligen att jag är en dåre. Men jag mår så bra. Det är inte alls som man skulle ha kunnat tro, jag tänker inte ens: Herregud, jag håller på att bli våldtagen, utan istället tänker jag på hur glad jag är och på vilken tur jag hade. (s 18-19)

Gemensamt för texterna är motviljan att framstå som ett offer. Att känna styrka och ilska och, i fallet Oates, glädje istället för rädsla och svaghet inför den potentiella våldtäkten. Det får mig att tänka på en vän som fantasierar om att bli våldtagen för att få känslan av att säga nej och slå tillbaka. På tal om att shame:a tjejer som har naugty fantasier. I fantasin får man tillåtelse att vara den man väljer att vara, göra det man väljer att göra.

torsdag 2 april 2009

Är det autentisk man vill vara?

Feminist Review läser jag om en ny bok som handlar om att lära sig uppskatta sitt naturligt gråa hår. Självhjälpsböcker är inte mitt bästa, även när de har en feministisk touch. Eller kanske ibland föresten? Är inte Ta betalt! en typ av självhjälpsbok? Nåväl. De flesta självhjälpsböcker verkar gå ut på att man ska acceptera, finna och leva ut sitt inre jag. Det där med ett inre jag är något som jag tycker rimmar illa med hela den feministiska tanken. I alla fall ett autentiskt inre jag.
För får inte boktiteln Going gray: how to embrace your athentic self with grace and style" en att rysa lite i obehag? Skulle den verkliga hårfärgen eller det verkliga ansiktet (bakom allt det där sminket som alla dåliga flickor verkar ha) vara så mycket mer autentiskt än det jag man väljer att skapa?
Okej, nu vill jag inte dissa den där boken helt, särskilt som jag inte läst den, den verkar ju innehålla en massa nyttig kritik av skönhetsindustrin som tvingar kvinnor att göra om sig om och om igen och som skapar bilden av åldrande som något dåligt som behöver döljas. Men är att välja det gråa håret det enda sättet att åldras på ett sätt som jaget mår bra av? Och är det inte lite motsägelsefullt att kritisera en industri för att den med massor av fejk vill få oss att se "naturliga ut" med argumentet "var naturlig på riktigt istället". Myten om naturlighet som det allra bästa suger, det hänger ihop med den världsordning som upprätthåller kvinnor och män som de enda naturliga kategorierna.

söndag 29 mars 2009

Motstånd och fantasi - historien om F



För några månader sedan var jag på en feministisk konferens och lade fram mitt första akademiska paper. Sessionen jag var med på handlade om minnesarbete och leddes av Sveriges främsta inom det området. Det var en konstig känsla att vara med. Ett väldigt litet rum, avlångt, slitet... datorn var stationär istället för bärbar och orsakade trubbel. Vi var kanske 10 personer... de proffsiga, etablerade seniorerna och så unga otebablerade doktorander. Och så en av superstjärnorna, en av kändisarna inom det feministiska fältet. Och hon dissade allas presentationer, på ett väldigt sakligt sätt sade hon sanningen om allas tillkortokommanden. Anna Wahl, Charlotte Holgersson, Pia Höök och Sophie Linghag presenterade sin nya bok "Motstånd och fantasi". Superstjärnan sa: "analyserna är förutsägbara".

Hemma i Linköping gick jag till biblioteket för att lämna tillbaka den vanliga högen med böcker och för att låta bli att låna nya. Men så stod den där, motstånd och fantasi, på hyllan för nya böcker och jag var tvungen att låna den. För presentationen på konferensen var bra och projektet intressant och viktigt. Och boken sticker ut från den akademiska tråk-formen. Okej, det är studentlitteratur och de gör inte så snygga böcker men en bild på F på framsidan och lite spexigt typsnitt gör att boken ser ut att innehålla spännande grejer. Den samlar minnen och beskriver situationen där F blivit ifrågasatt och mött motstånd. F betyder feministen och det som blir frågasatt är den femistiska forskningen/den feministiska personen (alltid samma, finns inga gränser mellan, F är forskaren och texten och personen och ideologin). Det börjar bli ett ganska stort fält det där med hur den akademiska miljön förnekar kvinnor och är en patriarkal härskarmiljö. Första delen i boken där minnen varvas med analys av minnena, utan teoretisk kontext dock, är ganska sterotyp i sitt upplägg. Analyserna är förutsägbara. Men sedan prövar författarna något nytt. De skriver om minnena och låter F bemöta motståndet. Fantasin utmanar verkligheten, och genom att skriva in fantasti i upplevelserna blir gränserna för verkligheten så mycket mer tydliga än i de traditionellt berättade minnena. Det är roligt att läsa, förbjudet i sin form men ändå så inbjudande.

Boken berättar två saker. För det första beskriver den något som de flesta, om inte alla, feminister känner igen: det motstånd man möter och hur man bemöter, eller icke-bemöter det. Jag känner igen mig och inte känner igen mig. Jag känner igen mäns prat, och mäns ta plats-ande. Jag känner igen att inte möta och inte skapa situationer där det där motståndet kan infinna sig. Att prata om genus på ett icke-konfrontativt sätt. Med ett leende, utan att nämna makt. Lyhördheten är kvinnans lott. Men situationerna som beskrivs är också väldigt akademiska och rör sig sällan ur de rummen. Det blir vitt, medelklassigt och det skapar gränser. Trots den intersektionella ansatsen. Ibland räcker det inte att reflektera över hur himla vit man är. Det reproducerar iaf bilden av makten. Var är minnena om motstånd utanför akademin? De finns!

För det andra är boken föredömlig om man tittar på vilken vetenskapssyn som produceras. Jaget är ständigt närvarande. Det finns inga gränser mellan objekt och subjekt. Närhet och distans samtidigt. Författarna är sin egen empiri. Och små skrivartekniska knep gör det tydligt på det allra bästa sättet. Jag gillar verkligen att efter varje kapitel så sammanfattas det med några meningar, författarna tänker högt om sina intryck av det som tagits upp. Det är fantastiskt. Jag gillar!

Efter första kapitlet (känn hur suget att läsa tar tag!):

Varför är det tillåtet att med självklarhet stämpla vissa forskare som okunninga?

Visst låter det lovande?


Spännande inledning! Med skräckblandad förtjusning undrar jag om vi ror det i land?

Jag känner mig inte som text.



Läs en annan recension här.

torsdag 19 mars 2009

Åsa Linderborg-dagen

Idag har jag läst en artikel om Åsa Linderborg och en av henne. I "Vi läser" (min nya favorittidning) berättar hon om hur minnet att hennes pappa sedan publiceringen och succén med "Mig äger ingen" förvanadlades till minnet att hennes bok-pappa. Den litterära pappan som hon visserligen skrivit fram, och är nära "sanningen", (men böcker är ju aldrig sanningen utan det är det mest intressanta ur sanningen) ersatte verkliga Leif. Bara en sådan sak, att alla vet vem härdarmästare Leif är!

I Aftonbladet jämför Åsa den ealke kocken Gordon Ramseys ledarstil med den svenska ledarstilen och förutspår en comeback för den auktoritära chefen. Hon är smart och klok, Åsa.. jag gillar! Men vad jag tänker om Åsa Lindeborg påverkas alltid av en kommentrar den härliga vänsterkillen Mats sade efter ett föredrag hon gav på Eskilstuna vegancafé back in the early 2000s. "Hon är jävligt het alltså". Tack härliga vänsterkille för att du alltid kopplar samman kvinnor med deras sexualitet! Om man vill ha mera av denna vara kan man gå in i facebook-gruppen "snygga kommunister".

fredag 20 februari 2009

Föräldraledighet och parlametarismen

XX-bloggen skriver Rebecka Bolin att politiker, varken kvinnor eller män, tar ut föräldraledighet. Männen tar så klart ut pyttepyttelite men kvinnorna är inte så mycket bättre dom. Okej, jag ska inte bli helt Nina Björk här, men det är ju crazy att de som skriker sig hesa om livspussel hit och jämställdhet dit och vi måste ju ha tid för barnen är bara fulla med skit. Vem tar hand om politikernas barn då? samma som städar deras toaletter tror jag! Parlamentarismen är så mycket bullshit och dubbelmoral (även om jag i tidigare inlägg har hävdad att jag gillar just tvetydighet). Sänk allas arbetstider så löser sig allt! Det tror jag tusen på.

Såg föresten roliga "The Ex" med Zach Braff & Jason Bateman. Den gick lite ut på att det där med manliga försörjare och lyckliga hemmafruar är bullshit det också. Om man delar på bebisen så kan både mamma och pappa vara lyckliga. Yey!

söndag 1 februari 2009

If i give you sugar...

Jag har köpt mig en skiva. Jag vandrade i Gamla stan i fredags och funderade på turisterna och hur det var att själv vara i Stockholm första gången och jag minns att jag var på slottet och köpte vykort med juveler och sedan flera år senare hur Gamla stan var stället man skulle till. Med valv att dricka te i, bokhandlar att handla Neil Gaiman i och Hermitaget att äta maten på, och Sound Pollution att köpa skivorna i. Kanske är det som gjort för mig, Stockholm, att handla skivor i. Att komma hem sent på kvällen med påsar från UFF och Emmaus och så en eller två skivor från någon skivbörs någon stans. Så jag köpte mig alltså skivan, Silence is Wild, och lämnade staden med den och en hög böcker och goodies från Good Store.

Silence is Wild är fantastisk. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat. I flera månader. Innan den fysiska skivan inhandlades. Frida är fantastisk. Jag läser "Besatt av Foucault" som handlar om en ung man som skriver en avhandling om en författare som skriver för Foucault och en med flickvän, germanisten, som säger att man måste vara förälskad i den man skriver för...om... för? Så här är för dig Frida: Du är fantastisk. Du är musan för den här texten.

Det finns många saker med Silence is Wild som hakar fast och river på ibland ont och ibland lyckligt sätt. Här är lyckan:

The stable is where you learn to
be in charge and not take shit
Dressed to the occasion
leather boots and a stiff black whip
I don't even have to use it!
I just hold it like this;
my pony knows when she sees it
that does she not behave
she will get to taste it

I "Pony" finns allt det där som jag tycker är så fint. Hon omformulerar vardagshändelser som trivialiserats tusen gånger och gör det till något nytt. Finner radikaliteten. "Pony" påminner mig om en artikel jag läste i Darling för jättemånga år sedan som skrev om grrrl power och hur barndomen behövs tas tillbaka. Jag vet inte om det är Fridas grej per se, men ibland ibland... känner jag så.

Kärlek!

söndag 25 januari 2009

böckerna!


Enkät från bokhora.se:

Senaste bokköp: Greogorius av Bengt Olsson samt en Märta Tikkanen.

Senaste bibblolånen: En stor hög med bland annat "Kan du säga schibbolet" och "Dead until dark"

Senaste utlästa boken: Kan du säga schibbolet av Marjaneh Bakhtiari

Favorittidning: Bang

Plats där jag helst läser: För bästa läsupplevelsen åk kollektivt, långa långa resor...

Så sorterar jag min bokhylla: En är sorterad efter färg, en efter favorit och två huller om buller

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Hjältar och monster på himlavalvet som jag också lyssnade på bokkassett från bibblan. Jag tappade bort en kassett och mamma förbjöd mig att låna flera.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Jag har två böcker om Hitler (Adolf och det stora kriget del 1 & 2) av Bengt Sändh som jag fick när jag fyllde åtta av min farbror. Annars är mina barndomsböcker hemma hos mamma.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: American Wife av Curtis Sittenfield, den har legat för länge i min läshög!

torsdag 22 januari 2009

Leva som man lär?

"Härskartekniker trodde jag var feministtrams men nu har jag blivit varse om att det är verklighet"

Det säger liberala Annika Eriksson som hoppar av som den ena av Junilistans ledare efter att ha hängt med kollegan Sören Wibe ett halvvår.

Jag känner mig ganska blasé över själva avhoppet men det är rätt intressant att de gamla vänster (sosse)snubbarna beter sig som grisar och förtrycker sina kvinnliga kollegor. För visst är det fint att få in förtryckar-ordet så här, när det bygger på någon som kallar jämlikhhetsfrågor för "feministtrams" erfarenheter av det politiska livet? Ja, förtryck existerar. Ja, härskartekniker existerar. Så är det.

Det får mig verkligen att tänka på det inkosekventa i allting varande. För man kan bli förtryckt även om man inte tror på att förtryck finns. Och man kan förtrycka trots att man kämpar emot förtryck. Och jag tycker inte att Annika ska äta upp sina ord och jag tycker heller inte att vi vänsterfeministerna ska shame:a henne och be henner äta upp sina ord. Det är något fint med inkonsekvens. Jag gillart!

Att begära rättning i leden och att folk ska leva som de lär är att efterfråga omöjligheter och sabbar förmågan till samarbete och byggande av allianser över gränser.

Jag vill kunna argumentera för att hela djurindustrin (kött,mjölk,ägg etc) är sjuk och sned även om jag ibland besudlar kroppen med mjölk och ägg. Och jag blir glad när folk som äter kött också ifrågasätter!

(okej det var det exempelt jag kom på just nu... det blev svårare när jag började tänka på folk som argumenterar emot hushållsnära tjänster men köper städning eller dom som säger porr nej tack men porrsurfar på hotellet... osv...)

Men jag vill att Anika ska tala om härskartekniker trots att hon inte kallar sig feminist.

http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=2584763
http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2361769.svd