söndag 29 mars 2009

Motstånd och fantasi - historien om F



För några månader sedan var jag på en feministisk konferens och lade fram mitt första akademiska paper. Sessionen jag var med på handlade om minnesarbete och leddes av Sveriges främsta inom det området. Det var en konstig känsla att vara med. Ett väldigt litet rum, avlångt, slitet... datorn var stationär istället för bärbar och orsakade trubbel. Vi var kanske 10 personer... de proffsiga, etablerade seniorerna och så unga otebablerade doktorander. Och så en av superstjärnorna, en av kändisarna inom det feministiska fältet. Och hon dissade allas presentationer, på ett väldigt sakligt sätt sade hon sanningen om allas tillkortokommanden. Anna Wahl, Charlotte Holgersson, Pia Höök och Sophie Linghag presenterade sin nya bok "Motstånd och fantasi". Superstjärnan sa: "analyserna är förutsägbara".

Hemma i Linköping gick jag till biblioteket för att lämna tillbaka den vanliga högen med böcker och för att låta bli att låna nya. Men så stod den där, motstånd och fantasi, på hyllan för nya böcker och jag var tvungen att låna den. För presentationen på konferensen var bra och projektet intressant och viktigt. Och boken sticker ut från den akademiska tråk-formen. Okej, det är studentlitteratur och de gör inte så snygga böcker men en bild på F på framsidan och lite spexigt typsnitt gör att boken ser ut att innehålla spännande grejer. Den samlar minnen och beskriver situationen där F blivit ifrågasatt och mött motstånd. F betyder feministen och det som blir frågasatt är den femistiska forskningen/den feministiska personen (alltid samma, finns inga gränser mellan, F är forskaren och texten och personen och ideologin). Det börjar bli ett ganska stort fält det där med hur den akademiska miljön förnekar kvinnor och är en patriarkal härskarmiljö. Första delen i boken där minnen varvas med analys av minnena, utan teoretisk kontext dock, är ganska sterotyp i sitt upplägg. Analyserna är förutsägbara. Men sedan prövar författarna något nytt. De skriver om minnena och låter F bemöta motståndet. Fantasin utmanar verkligheten, och genom att skriva in fantasti i upplevelserna blir gränserna för verkligheten så mycket mer tydliga än i de traditionellt berättade minnena. Det är roligt att läsa, förbjudet i sin form men ändå så inbjudande.

Boken berättar två saker. För det första beskriver den något som de flesta, om inte alla, feminister känner igen: det motstånd man möter och hur man bemöter, eller icke-bemöter det. Jag känner igen mig och inte känner igen mig. Jag känner igen mäns prat, och mäns ta plats-ande. Jag känner igen att inte möta och inte skapa situationer där det där motståndet kan infinna sig. Att prata om genus på ett icke-konfrontativt sätt. Med ett leende, utan att nämna makt. Lyhördheten är kvinnans lott. Men situationerna som beskrivs är också väldigt akademiska och rör sig sällan ur de rummen. Det blir vitt, medelklassigt och det skapar gränser. Trots den intersektionella ansatsen. Ibland räcker det inte att reflektera över hur himla vit man är. Det reproducerar iaf bilden av makten. Var är minnena om motstånd utanför akademin? De finns!

För det andra är boken föredömlig om man tittar på vilken vetenskapssyn som produceras. Jaget är ständigt närvarande. Det finns inga gränser mellan objekt och subjekt. Närhet och distans samtidigt. Författarna är sin egen empiri. Och små skrivartekniska knep gör det tydligt på det allra bästa sättet. Jag gillar verkligen att efter varje kapitel så sammanfattas det med några meningar, författarna tänker högt om sina intryck av det som tagits upp. Det är fantastiskt. Jag gillar!

Efter första kapitlet (känn hur suget att läsa tar tag!):

Varför är det tillåtet att med självklarhet stämpla vissa forskare som okunninga?

Visst låter det lovande?


Spännande inledning! Med skräckblandad förtjusning undrar jag om vi ror det i land?

Jag känner mig inte som text.



Läs en annan recension här.

torsdag 19 mars 2009

Åsa Linderborg-dagen

Idag har jag läst en artikel om Åsa Linderborg och en av henne. I "Vi läser" (min nya favorittidning) berättar hon om hur minnet att hennes pappa sedan publiceringen och succén med "Mig äger ingen" förvanadlades till minnet att hennes bok-pappa. Den litterära pappan som hon visserligen skrivit fram, och är nära "sanningen", (men böcker är ju aldrig sanningen utan det är det mest intressanta ur sanningen) ersatte verkliga Leif. Bara en sådan sak, att alla vet vem härdarmästare Leif är!

I Aftonbladet jämför Åsa den ealke kocken Gordon Ramseys ledarstil med den svenska ledarstilen och förutspår en comeback för den auktoritära chefen. Hon är smart och klok, Åsa.. jag gillar! Men vad jag tänker om Åsa Lindeborg påverkas alltid av en kommentrar den härliga vänsterkillen Mats sade efter ett föredrag hon gav på Eskilstuna vegancafé back in the early 2000s. "Hon är jävligt het alltså". Tack härliga vänsterkille för att du alltid kopplar samman kvinnor med deras sexualitet! Om man vill ha mera av denna vara kan man gå in i facebook-gruppen "snygga kommunister".