söndag 26 april 2009

charming, lovely!


Min söndag är intellektuell. Jag drick mitt te, läser mina artiklar, gör anteckningar till min föreläsning på tisdag* och lyssnar på Camera Obscuras nya fina "my maudlin career".

Eftersom jag inte är lika disciplinerat arbetssam som jag verkligen borde vara så gör jag små avsteg och söker information på the world wide web. Slog up "maudlin" på merriam webster, är det inte alldeles förtjusande?




Pronunciation:
\ˈmd-lən\
Function:
adjective
Etymology:
alteration of Mary Magdalene; from her depiction as a weeping penitent
Date:
1509
1 : drunk enough to be emotionally silly 2 : weakly and effusively sentimental



* Anteckningar görs i Impress, Open Office version av Powe Point, och får det hela att kännas mindre "jag sitter i min kammare i min tweeddräkt och tittar ut över Cambridge". Men 2000-talets intellektuella kamper utspelas på internet, right?



lördag 4 april 2009

Nu talar jag om våldtäkt

Har på senaste tiden läst om våldtäkt i två böcker. Till innehållet är de olika men gemensamt är att de ger en annan bild än den gängse av våldtäkt. Personerna talar om det på ett annat sätt.

Först ut är Pioner av Isabella Varricchio:

"Jaja, på tal om våldtäkt?" "Ja?" "Att det skulle förstöra en. Det bestämma man väl själv? Som om jag skulle vara det samma som det jag har mellan benen. Som om en kuk skulle kunna förstöra mig. Hur då? Genom att göra mig obrukbar för andra kukar? Inte längre värd att knulla? Mäns tilltro till vilken makt deras kön kan utöva är skrattretande". (s 162)

Sen är det Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates:

Camerons hela tyngd är ovanpå mig men jag lyckas hasa bort från honom medan jag slår honom överallt där jag kommer åt och till och med hugger efter honom med tänderna. Med tänderna! Det är väl det som skrämmer honom. Han jämrar sig och förbannar mig och håller sig försiktigt mellan benen. Han stirrar på mig och säger "Din v-vilda fan! Du skulle se dina ögon. Vilda gröna ögon! Du är ju galen! Ett häftigt skratt väller ut ur munnen på mig. Det är som om killen hade sett in i min själ. (...) Så jag joggar hem längs kustvägen, försöker hålla mig ur vägen för trafiken med böljande hår som blåser utefter ryggen. De som kör förbi tror väl antagligen att jag är en dåre. Men jag mår så bra. Det är inte alls som man skulle ha kunnat tro, jag tänker inte ens: Herregud, jag håller på att bli våldtagen, utan istället tänker jag på hur glad jag är och på vilken tur jag hade. (s 18-19)

Gemensamt för texterna är motviljan att framstå som ett offer. Att känna styrka och ilska och, i fallet Oates, glädje istället för rädsla och svaghet inför den potentiella våldtäkten. Det får mig att tänka på en vän som fantasierar om att bli våldtagen för att få känslan av att säga nej och slå tillbaka. På tal om att shame:a tjejer som har naugty fantasier. I fantasin får man tillåtelse att vara den man väljer att vara, göra det man väljer att göra.

torsdag 2 april 2009

Är det autentisk man vill vara?

Feminist Review läser jag om en ny bok som handlar om att lära sig uppskatta sitt naturligt gråa hår. Självhjälpsböcker är inte mitt bästa, även när de har en feministisk touch. Eller kanske ibland föresten? Är inte Ta betalt! en typ av självhjälpsbok? Nåväl. De flesta självhjälpsböcker verkar gå ut på att man ska acceptera, finna och leva ut sitt inre jag. Det där med ett inre jag är något som jag tycker rimmar illa med hela den feministiska tanken. I alla fall ett autentiskt inre jag.
För får inte boktiteln Going gray: how to embrace your athentic self with grace and style" en att rysa lite i obehag? Skulle den verkliga hårfärgen eller det verkliga ansiktet (bakom allt det där sminket som alla dåliga flickor verkar ha) vara så mycket mer autentiskt än det jag man väljer att skapa?
Okej, nu vill jag inte dissa den där boken helt, särskilt som jag inte läst den, den verkar ju innehålla en massa nyttig kritik av skönhetsindustrin som tvingar kvinnor att göra om sig om och om igen och som skapar bilden av åldrande som något dåligt som behöver döljas. Men är att välja det gråa håret det enda sättet att åldras på ett sätt som jaget mår bra av? Och är det inte lite motsägelsefullt att kritisera en industri för att den med massor av fejk vill få oss att se "naturliga ut" med argumentet "var naturlig på riktigt istället". Myten om naturlighet som det allra bästa suger, det hänger ihop med den världsordning som upprätthåller kvinnor och män som de enda naturliga kategorierna.