söndag 31 maj 2009

siesta! patriarkatet!

Hemma från festival. fin musik, fina vänner, fint! men också en känsla, en växande snöbollskänsla, av konspiration, en sådan känsla som en viss författare skulle beskriva som patriarkal paranoia. För oj vad mycket män med gitarrer det var. Och en del män utan gitarrer. Och så några kvinns också, kära kära Frida Hyvönen och så var det Jenny Wilson och Anna Ternheim och Marissa Nader (och Kim Gordon så klart, coolaste!). Och Anna Maria Espinonsa, inklämd i ett litet hus där demobanden spelade. Bara en sådan sak! Hon är väl ändå etablerad? Mer etablerade än väldigt många av männen med gitarrerna... Kanske finns en logisk förklaring, kanske inte... paranoian säger att det inte gör det. Det är patriarkatets sammansvärjning. Det finns inga förklaringar. Det finns bara män med erektioner som mångfaldigas i tusen tusen kopior. Och kvinnsen, de framstår som många eftersom det sticker ut så mycket. Som flugsvamparna i kantarellfältet, eller tvärt om kanske. Jag valde att titta på Jenny Wilson, och tack och lov för det... en storslagen upplevelse, istället för stora stora dragplåstret Phoenix. Varför krockade just de I wonder, wonder...

onsdag 27 maj 2009

Val & fläsk

P1 morgon utfrågar kandidaterna varje morgon. Paret som kommenterar efteråt (en höger, en vänster) är roligare att lyssna på en själva utfrågningen. Även om jag tycker att det oftast är mer samförstånd och konsensus än polemik. Trevlighetsradio liksom. Jag vill ha skarpa tungor och hårda utfall. Hellre tigrar än myggor, som Maja Lundgren skulle säga. I morse pratade Gunnar Hökmark. Alltså den mannens röst får mig att rysa. Hur sjutton ska moderaterna locka väljare när toppkanidaten låter förnämt överklassig och skräckfilmsläskig på samma gång? Nisha Besara och Peter Wolodarski, kommentatorsparet, kallde Gunnar gammelmoderat*. Är det på grund av rösten mån tro? När nya moderaterna skapades så hade de tydligen två grepp. 1) låtsas att vi bryr oss om arbetarna, 2) bort med skorrande skånskmoderater. De skorrande gubbarna som fanns kvar placerade de på positioner där de främst behöver tala engelska, som Hökmark & Bildt. Visst är det så, moderaterna? Nu är det släpig stockholmska som gäller!

Noterar också den fruktansvärda djurhanteringen i Danmark. Grisarna som inte kan vända på sig, som har skavsår och ångest. Intressant är dock att de brittiska importörerna ställer krav på att grisarna ska må bra vilket lett till att det finns vissa köttproducenter som behandlar djuren snäppet bättre. Antingen avskaffar vi hela köttindustrin, eller så handlar vi bara på Tesco. Jag lutar med bestämdhet åt det första alternativet. För det är inte grisarnas lidande som ska minska i köttproduktionen, det är den ekonomiska vinsten som ska öka. Om svenska bönder skulle bättra grisarnas villkor skulle de gå i konkurs. Det är sjukt. Låt bönderna hitta på något annat sätt att försörja sig på. Börja odla kött i laboratorier. Vad som helst, men lämna grisarna (och korna, kycklingarna, fåren...) i fred!

Helena Bergman har också skrivit om detta med grisarna.

*Men är Gunnar så gammal av sig, är hans valfilmer bar en coverup?

söndag 24 maj 2009

Mellan hjärtan

För ett tag sedan bestämde jag mig för att resa jorden runt på åtta böcker. Nu har jag gjort min första resa, vilken gick till Rumänien under Ceausescus tid, och läst färdigt Hjärtdjur av Herta Müller. Det var en läsning som bjöd mycket motstånd kan jag säga. Det tog lång tid, lite över två veckor, och i början var väldigt nära att lägga ned hela projektet. Jag sade till mig själv och de som ville lyssna att hur orkar folk skriva sådana här obegripligheter, det är inget samband, det är barn som får fingrar avklippta (men ändå inte) och det är mormödrar som sjunger och Lolor som har för tunna strumpbyxor. Men den växte. Och även om det inte är min bästa bok så fick jag en känsla av paranoian, svårmodet, det absurda, det krypigt läskiga, hur det var där i Rumänien. Och Herta Müller kan skriva minsann. Hennes meningar vill man fylla munnen med och ha de där länge. Enkla ord som hålls ihop av sammanhang tidigare fastlagda och en långsam, trilskande melodi. Jag gillar. Det är en sådan bok man vill stryka under meningar i och skriva upp i en bok, men jag gör sällan sånt. Någon gång kanske jag läser om den och har ett litet block bredvid mig, redo med pennan. För att sammanfatta så är Hjärtdjur nog så läsvärd om man har tid och tålamod, om man inte gillar att rusa igenom boken och inte får nog av att vända sida snabbare och snabbare för att det är så spännande.

Innan jag tog mig an resan till östeuropa hade jag en nästan febrig helg av bläck. Jag rusade mig igenom Bläckmagi och Bläckdöd så snabbt att jag förvånade mig själv. Kanske blev kontrasten till Hjärtdjur för stor. Åh, jag gillar Bläcktrilogin så hemskt mycket. Äventyr och coola tjejer och böcker. Intelligent och feministiskt då och då. Ett förhållningssätt till fantasygenren och drömmen om den goda sagovärlden som alltid utspelar sig på medeltiden satt i perspektiv men ändå mitt och fullt i.

Vi läser kom också, mitt i maj, och satte käppar i hjulet för den andra läsningen.

Jag gillade intervjun med Daniel Sjölin, är inte det här fantastiskt: "En dag vaknade jag och ansåg att nu är jag människa och inte bäbis, för nu kan man prata med mig. Språket definierade mig mot bäbisgrejen. Om jag inte kunde säga "fjäril", "brevlåda" och "garderob" var jag inte mänsklig. Då rasade allt, och jag var en bäbis igen".

Jag gillade Sara Stridsbergs läsning av Joyce Carol Oates dagbok. Hon beskriver det där glappet mellan att läsa JCO:s böcker som är full av svärta och tragik och den lyckliga medelklassnöjda författaren. Jag känner samma sak för Sara. Är det därför fotot av Sara ser så lyckligt ut? För att fånga samma grej. Kanske är de lika, Sara och Joyce. Tar sig an trasiga Marilyn och Valerie med hela leenden.

Jag gillade rapporten från högborgerlig och superintellektuell bokcirkel. Blev visserligen inte avundsjuk på lyxkocken som lagade kanin och korkade upp alldeles för gammalt vin, men är inte tanken att äta mat från boken man läst inför cirkeln utmärkt? En måltid med Hjärtdjur skulle blivit gulnat fläsk och grått bröd. Och en cirkel med Bläckböckerna skulle blivit helstekt gris. Jag är inte så sugen.

måndag 4 maj 2009

Vi som aldrig sa hora


Idag var det bokcirkel efter jobbet. Vi åt som vanligt godaste maten och hade bästa diskussionen. Idag till och med lite bättre än förut för att vi tyckte rätt jävla olika. Vi läste Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl. Vi ville läsa nåt om unga män för att vi läst mycket om unga kvinnor och feministiska utgångspunkter (som Rädd att flyga, Bitterfittan och Gräset sjunger) och inte nödvändigtvis något som var bra. Jag kan till och med erkänna att jag var en aning rädd för att jag faktiskt skulle gilla. Men do not worry, jag gillade inte. Inte alls faktiskt. Vi hade i diskussionen tre positioner:

Vi som aldrig sa hora som en realistisk och mycket träffande bild av hur det är att vara ung man i en liten stad. "Det är ju så det är" "Alla mina vänner är så här" "Det är inte bra, det är tragiskt, men det är så".

Vi som aldrig sa hora som en studie i sexuell misshandel där den största kvinnliga rollen (av typ tre väldigt grunda porträtt) är sexuellt destruktiv och utsatt för konstanta övergrepp.

Vi som aldrig sa hora som ett inlägg i den offentliga diskursen om makt där män målas ut som en grupp med kollektiv skuld för all skit som män gör. Genom att göra män till offer för strukturer, trasiga bakgrunder och framförallt onda, trashiga, horiga men å så madonniga kvinnor så låter Sandahl dem slippa ta ansvar för de dåliga sakerna som ändå sker. Och det spelar inte så stor roll om män faktiskt beter sig illa eller inte, alla tjejer förväntar sig ändå att de ska vara illa. Och alla tjejer tänder ändå på dåliga killar så alla fina pojkar med för stora hjärtan är förlorarna.

Utifrån omfång går det säkert att lista ut att jag ställer mig bakom förklaringsmodell tre. Jag vill på sätt och vis hålla med modell två, men Wilma i boken har makt över Hannes. Hon väljer att förnedra honom snarare än tvärtom. Det betyder verkligen inte att allt dirty sex är okej och att Hannes är bästa killen för att han alltid ser till att få ligga. Kontentan är ju ändå att han egentligen vill ha kärlek. För han är ju en av de som aldrig sa hora (men tänker det konstant). Angående om det är en rättvis skilldring av småstadslivet, så ja kanske jag vet inte alla de där karikatyrerna finns säkert, men att att peka på det döljer bokens ideologiska projekt. Tycker jag.

Här är en rätt rolig recension av Sandahls kassa debut.

Fick för övrigt också en känga för att jag använda ordet pimpa (pimpa soppan med pepparrot och lime för bästa smaken) eftersom det glorifierar hallicken. Ett alternativ gott som något skulle vara att säga hora upp något, eftersom hororna också pimpar upp sig, minst lika mycket som de faktiskt pimparna. Och att det skulle vara ett sätt att reclaima hor-ordet. Ja, kanske, varför inte?