onsdag 24 juni 2009

the pursuit of happiness

Efter att läst det här om "the pursuit of happiness" gick jag direkt in på mitt fantastiska biblioteks hemsida för att kolla om boken fanns inne. Det fanns den inte, och var heller inte inköpt. Men jag lade in en beställning och så där efter inte alls så lång tid, typ två veckor, fick jag ett mail om att boken fast på plats. Åh, så lätt det var! Det bästa var också att de har skaffat självbekäningshylla för bokhämtet också, så nu kan man både beställa och låna böcker utan att behöva avslöja alldeles för mycket att ens ibland rätt kassa boksmak. Dessutom har biblioteket också tagit bort reservationsavgiten. Jag är en library lover, indeed!

Den här veckan har därmed ägnat åt Tara Altebrando och hennes Betsy som trots alla tänkbara motgångar i livet, hennes mamma dör i cancer och hennes pojkvän dumpar henne med mera, faktiskt lyckas i sitt pursuit of happiness. Även om jag tycker att boken är klart läsvärd, den tar upp sorgen efter mamman på ett väldigt fint sätt, så är jag verkligen inte lika sprudlande nöjd som Bokhora-Johanna. Boken är full av moralism och pekpinnar om vad som är rätt lycka och rätt sätt att vara ung på. Vad man lär sig är a) du ska inte ha sex om du inte är kär och knappt ens då, eller föresten inte då heller, b) du ska inte dricka alkohol, om du gör det är du i djup kris och på väg mot tonårsalkolism, c) du ska fråga din pappa om lov hela hela hela tiden.

Det är också rätt sunkigt att titeln hänvisar till den amerikanska frihetsförklaringen. Så om du är sugen på en dos patriotism så är det också rätt bok för dig.

Jag tycker verkligen att det är en bra bok att läsa för någon som förlorat en nära, eller känner någon som förlorat en närstående. Men hela "jag är ung i usa och så här ska jag då uppföra mig"-grejen är verkligen, verkligen irriterande.

Jag gillade föresten Johannas egna böcker mer än denna, de är fin-fina!

måndag 15 juni 2009

Det problematiska vardagslivet, del 2

Ministeg mot palestinsk stat säger DN idag och på p1 morgon rapporteras Benjamin Netanyahu ha sagt att de israeliska bosättarna måste få fortsätta bosätta sig, de har rätten att "leva normala liv". De flesta palestinierna ser garanterat detta uttalande som ett öppet hån. För vilka palestinier har rätt att leva normala liv?

I "Sharon och min svärmor: dagbok från Ramallah" berättar Suad Amiry om det där normala vardagslivet som palestinierna lever. Om ständiga vägspärrar och passkontroller som tar timmar, om hur det är lättare för en hund att få israeliskt visum än för människorna. Om 90-åringar som får leva utan vatten, el och telefon i veckor. Om civil olydnad mitt i natten. Om att rädda livet på en israel och vara livrädd för att han ska dö på vägen till sjukhuset för att själv få skulden. Och så vidare. Rätten till normalt liv? Tja....

Sharon och min svärmor läste jag som en del i ett läsprojekt och en jorden runt resa, denna gång till mellanöstern.

fredag 12 juni 2009

The everyday world as problematic

Jag är mitt uppe i forskningen. Jag bokar intervjuer och åker runt med inspelningsbar mp3. Jag lånar högar av böcker på Liub. Jag och min handledare pratar om de rätta orden: actors, not levels... interpreted, applayed, translated... lofty goals!

Jag intervjuar bland annat personer som jobbar med jämställdhet om deras visioner av en jämställd stad. De kvinnorna alltså. Alltid har de tid, alltid är de positiva, alltid är de stressade. Jag skulle intervjua en kvinna som jobbar med jämställdhet på en kommun. Hon var tvungen att ställa in första datumet eftersom en viktig konferens dykt upp. Vi bokade ett nytt datum. Hon ska få barn i början av juli men jobbar hela tiden ut. Det visar sig att bäbisen ligger upp och ned och behöver vändas på, och detta på samma dag som vår intervju är inbokad. Hon vill inte ställa in, men tvyärr var hon tvungen att vara ledig hela dagen på grund av bedövningen. Kan vi hitta ett nytt datum? Jag blir glad för hennes angelägenhet och engagemang. Men ändå ledsen på något vis. Alla vi duktiga flickor som jobbar, jobbar ihjäl oss! Det är å ena sidan bra att moderskapet inte hindrar våra karriärer längre. Men samtidigt känner jag så många som liksom aldrig tar det lugnt. Är föräldralediga i typ två månader. Jag både jublar och räds liksom. Vi bränner ut oss, vill för mycket....