lördag 19 september 2009

the ridiculous spell: change terror into humor!

Det känns ju egentligen lite överflödigt att skriva ännu ett inlägg om Anna Anka-affären men mitt bidrag till debatten kommer troligen att förändra världen, så why not give it a try som de skulle säga på engelska. Min inställning till hela grejen är att fru Anka skrev (tillsammans med pr-byrån eller newsmill eller vilka det nu var) värsta skämtet för att vi "politiskt korrekta" svenskar skulle sätta valfri dryck i halsen. Och det gjorde vi ju. Idag hittade jag en liknande artikel (tack vara en glitterfitta) på Slizt där en Stefan Jensen gav tips om hur man på bästa sätt får till det med en feminist. Återigen satte jag och vänner och bekanta dryck i halsen och upprörde oss över hur Slitz överhuvudtaget kan existera. En av mina vänner uttryckte sig dock så här:

"Efter en snabb genomgång av rubrikerna på andra alster av samma Stefan Jensen utgår jag ifrån att det är ett skämt. I synnerhet om han skulle få kritik för det. Och som skämt betraktat är det ju... kul..?"

Ja, det är kanske ett skämt... och Anna Anka skämtar också. Gemensamt är dock skulle jag tro att bakom dessa skämt så finns en hel del allvar, och väldigt unken både kvinno- och människosyn. Jag tror verkligen att AA gillar att vara hemmafru, och ogillar att det inte ses om ok i Sverige. På samma sätt tror jag att Stefan Jensen tycker feminister är lite otäcka och läskiga. Det bästa sättet att möta rädslan är väl att oskadliggöra den? Tänk hur Harry Potter bekämpar dementorerna och Ron Weasley sin spindelfobi. Få feministen på rygg och hon är ofarlig, lätt att skratta åt! Och gör det med kuken dessutom så att ingen ifrågasätter din manlighet...

tisdag 15 september 2009

"Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig"

Baksidetexten till Våtmarker är synnerligen informativ: "Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag". Mycket rolig läsning! Jag gillar verkligen den här boken, och när jag gillar något så GILLAR jag det. Som en favoritkaraktär (Diva i Diva av Monika Fagerholm) skulle sagt. Och jag tycker att det finns många beröringspunkter med Helen i Våtmarker med min älskade Diva. Kompromislöshet, vilja, å en så stark vilja, och liksom lite (i Helens fall mycket) för mycket. När Diva älskar lever och lingonsylt så älskar Helen sin egen smutsiga kropp och sin ohämmade kåthet. Man kan liksom inte ogilla henne. Visst, hon är lite störd. Och visst, liksom andra recensenter framhåller, så är föräldraintrigen inte så roligt. Den tillför inte så mycket. Och kärlekshistorien ger jag heller inte så mycket för, kändes lite väl här kommer en riddare på vit häst och räddar. Men kroppsligheten är uppfriskande, förförande, förfasande. Allt det där som baksidetexten säger att den är.

Jag, liksom andra, tycker att det är väldigt roligt att författaren Charlotte Roche har utsetts till Tysklands osexigaste kvinna av någon "herrtidning". Men jag tänker inte klippa in en bild och säga att kolla, hon är ju visst inte osexig, hon är ju snygg för sjutton! För det känns inte som poängen. Men är det inte fantastiskt ironiskt att här har vi en hjältinna som är ständigt kåt, ständigt villig och gillar män som bara den... och så slår det fel. Männen köper det inte. Jag bara skrattar.

Fler recensioner:
Smålandsposten
Frihet
Tidningen kulturen
ETC

fredag 4 september 2009

läsdöd/bokpepp

Sommarläsningen gick lite åt helvete. Jag skyller det hela på den fruktansvärt tråkiga En ensam människas bibel som jag läste i juli som en del i virtuella bokcirkeln. Det fanns vissa episoder i boken som jag verkligen gillade, Gao Xingjian beskriver känslan av att vara mitt i kulturrevolutionen på ett mycket närgånget sätt. Jag drabbas av de vanliga känslorna man får när man läser om diktaturer, ojoj det här var absurt nä men tänkt att folk faktiskt levde igenom det här och så vidare. Tyvärr blandar G.X (kanske för att han själv är så uttråkad av sin bok sitt liv) in berättelser om alla kvinnor och flickor han knullat med och hur skönt det kändes. Åh, så uttröttande och upprörande. Jag orkade inte läsa klart. Jag tror jag försökte i tre veckor och trodde att jag aldrig skulle gilla att läsa igen.

Sen bestämde jag mig för att ta en Lena Andersson-dag. Jag läste Var det bra så? och Duck City i ett rasande tempo, glad för att saker kan hända i böcker, att böcker kan vara smarta och underhållande. Duck City var super-satiren om sockerberoende samhället där kriget mot fettet inleds och folket tvingas promenera överallt (chip blir inopererade i skorna som ger stötar när man inte rört sig på lång tid) och rulltrapport förbjuds. Samtidigt tvingas folket att äta beroendeframkallande flotterade munkar och annat gott, tillhandahållet av presidentetens närmsta man likväl som ägaren av en flottyrfabrik. Hela äventyret iklätt en Ankeborg-kostym där Kalle själv spelar huvudpersonen och Kajsa, Alexander Lucas och andra figurer gör birollerna. Var det bra så? Var mindre satir men lika samhällskritisk. Jag skulle säga att den intersektionerar klass och etnicitet och påvisar att det är något som samhället och framförallt sosse-regeringarna verkligen inte kan göra. Det är alltså integration och förortsproblematiken som behandlas. En tunn, fin bok fullsprängd med innehåll (i motsats till En ensam människas bibel).

Efter att läspeppen kommit tillbaka tog jag mig an Nicole Krauss och hennes två romaner Man utan minne och Kärlekens historia. Siri Hustvedt har sagt att Man utan minne är hennes absoluta favoritbok. Jag tycker att den var ok. En bra historia, ok utfört. Jag gillade hur relationen mellan Samson (mannen utan minne) och Anna beskrivs. Krauss beskriver fin-fint om vad en relation egentligen är, hur mycket den bygger på gemensamma narrativ. Jag gillade inte delen då Samson drar till öknen och blir forskningsobjekt. Det märks så väl att Krauss vill visa minnets betydelse för allt och så, och det går väl fram. Det är bara inte fantastiskt skrivet. I Kärlekens historia finns språket, berättelsen, relationerna, alltet! Åh, jag gillade. Läs den!

Innan jag tog tag i augustis resa till oceanien läste jag också Fay Weldons En styvmors dagbok. Den var rolig, snabbläst, neurotisk. Väldigt mycket Woody Allen, minus gubbsjukan då. Primalscenen var central vilket var roligt att tänka på när jag någon vecka senare såg Anti-Christ...

Augusti blev Nya Zeeland, Benfolket, Keri Hulme. Jag var några månader tidigare hemma hos min moster som tryckte den mest slitna pockeboken (lösa sidor, trasig pärm) i mina händer och sade "läs - den är så bra!" - och det var benfolket. Jag trodde dessutom att författaren hette Ben Folket på grund av det väldigt fula 80tals-omslaget. När Benfolket dök upp Lyrans lista så kändes det bra att ta sig an just den. Jag gillade den mycket. För språket, för berättelsen, för karaktärerna. Historien var så svart på vissa ställen så jag var tvungen att lägga ifrån mig boken. Jag mådde helt enkelt illa av hur Joe kunde skada Simon så illa. Och samtidigt älska honom så mycket. Kerewin är en karaktär som är lika svår och komplicerad som begriplig och trollbindande - ja, det är väl även vad Joe och Simon ska känna/känner. Mitt bästa är hur Hulme beskriver Kerewins sexualitet, ett neutrum utan drift. Det är inte det att jag inte gillar kvinnor som gillar att knulla, de är ju de bästa. Men det fina är ju att Hulme liksom beskriver asexualiteten som den är och gör den normal istället för avvikande, ett val som accepteras och inte görs till sjuklig. Jag har en reservation dock som kanske i sammanhanget är litet. Men, jag vet inte så mycket om Nya Zeeland, och jag vet inte mycket om maoirer. Det lilla jag har uppfattat är att våld och alkhol är två stora problem. Precis som med alla andra minoriteter, de beskrivs som alkolister och våldsverkare. Och vad är då Benfolket en berättelse om? Alkolism och våldsverkare. Kanske försöker hon förklara, kanske gör hon det bra... men det blir så negativt förstärkande...

I september ska jag till centralamerika och har så långt läst halva Färden genom mangrovern. Så långt gillar jag den, har gripits tag av den. Och snyggare omslag får man ju leta efter!


Här reser man.
Här, och här kan man läsa om Benfolket.

Här beskrivs tråkiga kina-boken bra.