torsdag 26 november 2009

det feministiska brand- (alternativt försvars-) talet

Här har jag varit tyst ett tag. Jag gjorde senast ett utkast till ett inlägg som jag glömt bort men återfann när jag loggade in på bloggen. Det handlade om en vän som i en diskussion om politiken dissade min inställning att feminismen är den viktigaste kampen för mig för att jag känner mest för den. Han tyckte (och notera att vännen är en han) att feminismen är dålig för att den bryr sig om att kvinnor inte blir chefer i samma utsträckning som män och vem fan bryr sig om chefer liksom? Vi vill ju inte ha chefer alls, argumenterade min vän anarkisten, så varför ska vi kämpa för kvinnliga chefer? Och grejen är ju den, för att koppla tillbaka till orsaken till att det var dags för mig att åter logga in på bloggen, att jag i veckan hamnade i en diskussion där absolut samma argument lades fram och samma feminism dissades. Och det gjorde mig så jävla arg. Min vän anarkisten gör mig dock inte så jävla arg, för han är en sympatisk och kärleksfull person, men alltså den här grejen med alla de här jävla vänstermännen som bara kan sätta sina egna intressen i första rum och dessutom är sjukt dogmatiska, svartvita, patriarkala och typ allt annat dåligt.

Setting:
Jag befinner mig, som egenskap av doktorand och genusvetare, på en scen, vid ett högt talarbord, framför en publik och pratar om genus och politik och tar upp det här med att vänstern och feminismen inte alltid varit bästa vänner och att kvinnor inom vänstern fått kämpa hårt för att föra in en feministisk agenda och att de mötts av stort motstånd i många fall. Min poäng är att feminism och "vänsterperspektiv" inte alltid är synonymt och att det i vissa sammanhang behövs andra verktyg än marxism för att analysera makt.

Jag citerar Elin Grelson som här beskriver saken bra:

"Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner."


Då harklar sig en ung man och säger "men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer, kommer alla kvinnor bli automatiskt fria" och bla bla bla "det kapitalistiska systemet är grundläggande" och bla bla bla "jag vägrar tycka synd om kapitalets lakejer även om de är kvinnor" bla bla bla in i all fucking jävla oändlighet.

Vad jag vill säga, istället för att göra en grundlig analys av denna välartade ynglings organisation där min approach är kärlek och förståelse snarare än hat och konflikt, att jag är så JÄVLA trött på dessa män! Tror ni verkligen att vi ska vilja vara med i er jävla rörelse när ni pratar på det där sättet? Vill ni göra annat än att runka tillsammans i er enköande ensamhet?

...och, jag tycker inte att kvinnliga chefer är den viktigaste feministiska frågan men jag tycker inte heller att det är en helt ointressant fråga att makteliten domineras av män vilket jag menar pekar på hur samhället värderar kvinnor och påverkar även kvinnor som inte är chefter och inte tillhör makteliten. Jag tycker inte synd om någon kvinnlig chef per se.

En intressant grej med hela diskussionen med den här jobbiga mannen var att hans sätt att debattera (konfrontativt, högljutt, oförmögen till att ta in andra perspektiv) tvingade mig till att bli konfrontativ, högljudd och oförmögen till att ta in andras perspektiv. Då han var radikalmarxist och gammalvänster blev jag radikalfeminist och gammalfeminist. Vi blev totalitära tillsammans i det där rummet. Hur undivker man sånt liksom?