måndag 7 december 2009

Att läsa Murakami

.



Att läsa Haruki Murakami framkallar massa i mig. Framförallt tar jag tag i exoticismen. Att Murakami är japan och att alla huvudpersoner är japanska framstår för mig när jag läser som mycket intressant och exotiskt. När huvudpersonerna äter tänker jag att de äter japansk mat. När de pratar, pratar de som japaner pratar. De känner åtrå som japaner gör och de reser, tänker, känner som japaner gör. Nu läser jag Sputnikälskling som bland annat utspelar sig i Grekland. Jag märker att jag fascineras av tanken att de här japanska personerna går runt och reder ut sina problem och gåtor samtidigt som de är turister. Och om det är någon japansk identitet som fastnat i det västerländska medvetandet är det väl japanen, den med kameran. Bilden av Murakamis greklandresenärer och den japanska turisten liksom krockar väldigt mycket. Varför tänker jag så här, varför kan jag inte frigöra mig från det kollektiva tankegodset? Så frustrerande.