söndag 21 november 2010

Vill ni inte ha roligt kvinns?

.
.
.

Det finns något (faktiskt minst två grejer) besvärande i uttalandet: "Kritikerna glömmer att författare inte kan göras ansvar för sina personers ord och handlingar; då skulle romaner bli lika roliga som katekeser"*

Förra gången jag åt lunch med min handledare sade hon att hon såg fram emot att läsa Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" eftersom hon var den enda som i debatten om huruvida Mario Vargas Llosa är sexistisk eller inte sade att författare inte kan skiljas från sin text. Det är ju en ganska grundläggande och etablerad tanke att politiska värderingar syns i saker man skapar. Det är klart att när herr nobelpristagare skriver om lyckliga horor och "små knoppiga bröst med bröstvårtor som säkert var fasta och mjuka som unga frukter" så säger det något om hur han gillar sina bröst och hur han gillar sina horor.

Och ja, visst är det så att författare kan skildra sådant de själva inte gillar. De kan skriva om huvudpersoner som är gubbsjuka och horor som är lyckliga trots att man inte tror på konceptet lyckliga horor. det går. Men på något sätt syns det, om man gör en bra läsning, om författaren utforskare ett ämne eller skildrar sig själv. Om han försöker förstå eller om han skriver om de härliga tingen i livet. Och det tror jag att såväl proffskritiker som vardagskritiker ser.

När Peter Landelius* (han som översätter Vargas Llosa till svenska) fördömer alla, i hans tycke, illvilliga läsare av nobelpristagaren så fråntar han inte bara kritiker sitt uppdrag som just kritiker, han antyder också att det liksom blir lite roligare att läsa om vi bara struntar i politiken och ger oss hän åt avsugningar, flickbröst och madonnahoror. Det påminner rätt mycket om när feministernas kritiker kallar feministerna fula och rigida. Vill ni inte ha roligt (läses bli knullande, förnedrade, förhärligade etc) kvinns?

*i tidningen Vi läser nr 4 2010, s 33

måndag 9 augusti 2010

Att kokettera

I våras hade vi ett seminarium på min avdelning där textförfattaren anklagades för att kokettera med sin identitet som forskare. Att kokettera innebar i sammanhanget att göra sig alldeles för synlig, för medveten om sig själv i sitt sammanhang. Jag har tänkt mycket på koketterande och dess funktion. En av de starkaste koketterierna är stutusuppdateringar på facebook. Där ska man koppla ihop sina aktiviteter och sina tankar med sitt jag på ett sätt som ska verka bra, intressant, roligt och vettigt. Är det lämpligt att individ x sysselsätter sig med att laga mat, att skåda fåglar, att titta på true blood, att resa? Är det lämpligt att individ x tycker att Sverigedemokraterna har fel, att Alliansen har fel, att negerbollar faktiskt heter det? Rätt kopplingar ska dras liksom. Jag koketterar med mitt läsande, med mitt matlagande, med mitt p1-lyssnande, med mitt london-åkande. Jag väljer bort saker som inte passar "jag". Jo, individen är en konstruktion. Ständigt pågående. Effekten ska bli ett enhetligt subjekt. Någon som har tydligt definierade ramar. Som har med ras och klass och kön att göra. Med mera.

NE.se säger:

kokettera

kokettera, uppträda kokett; (överfört) försöka göra sig intressant genom att (alltför tydligt) visa fram sina (positiva) egenskaper.

torsdag 24 juni 2010

A Summer Wasting

Det bästa är att att sitta vid det största fönstret och ha utsikt över grönt och vatten långt borta och en solnedgång med rosa moln och den där känslan att det inte finns något vackrare än himlen. Och samtidigt läser du en bok som du bara vill drunkna i. Som du längtar efter hela dagen. Som fortfarande är mer oläst än läst. Och du lyssnar på "The boy with the arab strap" (den gröna skivan). Och du tänker känner att det här är sommarkänslan.

måndag 24 maj 2010

heterosexualitet

.
.
.
Hanna Fridén gjorde en enkät på sin blogg. Jag läste om den på Elin Grelssons blogg.
Syftet med enkäten är att se hur könsstereotypa folks förhållanden är. Det tycker jag är intressant, heteronormativt eller ej.

Kön: Kvinna
Ålder: 28
Bor: Medelstor svensk stad
Bor ihop med partner: Ja, man 26 år

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Det beror på hur man definierar teknik. Om man definierar det utifrån det vanligt stereotypt manliga sättet så är han generellt sätt bättre på datorer, el, maskiner. Men om vi öppnar upp det lite så är jag bra ibland bättre på vardagsteknik som hushållsmaskiner, mobil etc. Känner att jag är lite tveksam i mina definitioner. Men kanske bredare än vissa.

Vem är bäst på matlagning?
Vi är både sjukt bra faktiskt. Fast han får mer cred för han bloggar om sin mat.

Vem lagar vardagsmaten?
Både, lika ofta. Väldigt jämställt. This very minute gör han klart potatissalladen som vi påbörjade tillsammans.

Vem lagar lyxmaten?
Oftast han. Framförallt efterrätterna. Han får dessutom ofta definiera lyxmaten. Det grälar vi om.

Vem städar?
Vi båda efter ett rigoröst städschema. Väldigt jämställt.

Vem sköter avloppet?
Mest han men vi jobbar på det.

Vem är bäst med bygg?
Han, han har matats med uppfattningen om att han har skaparglädjen med modersmjölken. Liksom alla andra män tycks det som.

Vem är mest mån om att inreda?
Båda, det bråkar vi om.

Vem har mest kläder?
Jag, överlägset.

Vem tjänar mest?
Jag, överlägset.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Vi är ibland lika bra på det, ibland lika dåliga på det

Vem vill oftast mysa?

Vi definierar "mysa" olika men vill det lika mkt.

Vem ringer mest?
Vet ej

Vem SMS:ar mest?
Jag fast det är inte empiriskt fastlagt

Vem festar mest?
han, eller han är oftare inställd på party mode än vad jag är

Parmiddagar?
Det händer att vi träffar par men kallar det inte för parmiddagar, vi ironiserar över det

Vem har svårast för att möta den andras vänner?

ingen?

Föräldrar?
Går nog lika bra

Vem tycker bäst om barn?
Lika

Din partners intressen?
Politik, matlagning, internet

Dina intressen?
Läsa, politik, matlagning, internet

Vill du lägga till något?
På vissa områden jobbar vi sjukt mkt för att vara jämställda, ibland så det gör ont. Jag tjatar mest. Han är mest manliga geniet. Vi är stereotypa och o-stereotypa.


söndag 16 maj 2010

how long is long?

.
.
.
Jag var på en föreläsning. Salen var full, alla var där. Hon som pratade sade att det var ute med socialkonstruktivismen. Om allting är konstruerat, vad har det konstruerats av frågade hon retoriskt. Jonas Hassen Khemiri var där. Han var svartklädd, mustaschklädd, tjusig. Han var lång, så sjukt lång. Jag blev chockad. Jag har alltid tänkt honom som kort. Min kompanjon frågade sig varför medierna valt att framställa honom som kort. Min syster sade att alla ser korta ut när man inte har något att jämföra med, om ngn fotograferas ensam. E sade att jag kanske blandade ihop honom med någon annan kortare person. Men hur är det då?

söndag 9 maj 2010

An Education




Jag såg An education. Vissa skulle kanske säga att det är moralkakig film om att flickor bör plugga istället för att knulla. Jag skulle säga att jag kände igen mig på många sätt i grejen att vara sådär 16 och blir förförd bara för att någon visar sig vara attraherad och sen liksom med liv och lust skita i allt för att det nya livet är roligare. Ett tag. Jag kan gilla kritiken mot utbildningssystemet (i denna kontext 1960-talets brittiska) där det ibland är mer än otydligt varför det är viktigt att lära sig utantillkunskap och rabblande av franska verb. Men jag kan också gilla att utbildning faktiskt är ett sätt att säkerställa möjligheten till självständighet och ett eget rum. Väldigt fint uttryckt i An Education när Jenny i slutet träffar sin engelskalärare. Rätten till utbildning, rätten till fri abort, rätten till ekonomisk självständighet är sjukt viktigt helt enkelt.




By the way, jag tycker att man ska plugga och knulla.

tisdag 16 mars 2010

Jag blir bara farligare

.
.
Jag läser Jag är Bröderna Walker och gillar gillar gillar ibland, blir irriterad ibland, uttråkad ibland. Det är en uppväxtskildring som förklarar det magiska med att vara tonåring, att känna att man fattar allt, allt inget är för svårt och inget för enkelt. Recension läses här.

Det handlar om Odd, en norsk kille som ramlar när han cyklar vilket leder till att han får w-potens, en möjlighet att se allt som det är och sätta ord på sånt som tidigare inte varit möjligt att sätta ord på. Han ser att hans föräldrar, både mamman och pappan, är mer än föräldrar, att de har personligheter och är personer. Som ritar hus och skriver artiklar och sörjer ett dött barn. Och han ser att världen är i färg medan många personer runt omkring honom är svartvita. Har anusögon. Som han säger. Allt detta älskar jag. Det är så fint framskrivet. Det är språket som följer det här fantastiska tillståndet som Odd befinner sig i, som kanske alla tonåringar befinner sig i. Ruset. Magiken. Okej, jag vet, jag romantiserar och idealiserar och det gör ju Jan Kjaerstad också. Och resten av kulturen, världen.

Och så det problematiska då. Det är det där med pojksubjekten som ska bli mansubjekten. Att Kjaerstad fastnar i precis samma jävla runkorgier som finns i alla litteratur om manblivelse. Odd blir tung i pungen, som han uttrycker det, och han runkar och runkar. En våldtäkt skildras och även om den visst skildras mångtydigt och med skuld och ångest hos Odd så blir det begäret som står i fokus. Det är så tråkigt, så gjort! Jag vill inte att sex eller onani på något sätt ska skuldbeläggas. Men eftersom det är ett jävla krav på runkscener när pojkar ska beskrivas så är det väl snarare tvärt om, det är författarna som skuldbeläggs om de inte skriver om runkande pojkar. Kan man tro. Runkande flickor finns det naturligtvis inte gott om. Jag minns Agnes i Fucking Åmål. Det tillhör inte kvinna-blivandet. Då blir det Våtmarker av allt.

I morse när jag lite för sent i strålande solsken vandrade till universitet lyssnade jag på kulturradion och ett reportage om egyptiska författaren El Saadawi så hör jag till min störa förvåning om Odds w-potens. El Saadawi beskriver om hur det är att bli gammal, om att se allt tydligt, märka sammanhangen, göra sig farlig, upptäcka sin kropps fulla potential. Okej, hon pratade inte onani, men ändå! Jag gillar! Att 16-åriga Odd lika gärna kan vara 80-åriga egyptiska kvinnan (som satts i fängelse för sin politik, sitt skriv, sitt liv) är liksom... hoppingivande. Kanske var inte tonåren det mest skimrande, kanske ligger det i framtiden?

tisdag 2 februari 2010

Rum





Jag läser Filter och om Susanna Alakoskis förhållande till Virginia Woolf. Hur hon läste "Ett eget rum" och skrev till sina vänner att de måste läsa den, annars kunde de aldrig mera förstå varandra. Hur Virginia uppmanade henne till att skriva om sina erfarenheter, om sitt vardagsliv. Skriva en ny HERstory. Jag gillar Susanna Alakoski. Nästa vecka ska jag se Svinalängorna på en teater.

Just nu längtar jag också efter ett eget rum.

Mitt tänkarliv är alldeles för styrt av rapportskrivande hit och rapportskrivande dit.

lördag 2 januari 2010

57 tidsfördriv 2009

.
.
Breaking Dawn (Stephenie Meyer)
Ingen hör hemma här mer än du (Miranda Julie)
Kan du säga Schibbolet (Marjaneh Bakhtiari)
Dead until dark -(Charlaine Harris)
Förhäxad av Foucault (Patricia Duncker)
Vi i villa (Hans Koppel)
Sommaren i Mammarosa (Monica Ali)
Rädd att flyga (Erica Jong)
Reglerna (Sara Mannheimer)
Timmen mellan hund och varg (Silke Scheuermann)
Inga livstecken (Inger Frimansson)
Pojken i skogen (Mats Jonsson)
Jorden går under! (Tove Jansson)
Maria & José (Erlend Loe)
Motstånd & fantasi - historien om F (Anna Wahl mfl)
Pioner (Isabella Varricchio)
Vilda gröna ögon (Joyce Carol Oates)
Ensam på insidan (Ann-Marie Alwin)
Vi som aldrig sa hora (Ronnie Sandahl)
Amerikanska gudar (Neil Gaiman)
Bläckhjärta (Cornelia Funke)
Bläckmagi (Cornelia Funke)
Bläckdöd (Cornelia Funke)
Sängkamraten (Jennifer Weiner)
Hjärtdjur (Hertha Müller)
Myggor och tigrar - (Maja Lundgren)
Sharon och min svärmor - dagbok från Ramallah -(Suad Amiry)
Innan jag dör (Jenny Downham)
Nice Work (David Lodge)
Juno & Juliet (Julian Gough)
Nästa sak på min lista (Jill Smalinski)
Hotel Worlds (Ali Smith)
En ensam människas bibel (Gao Xingjian)
Var det bra så? (Lena Andersson)
Duck City (Lena Andersson)
Man utan minne (Nicole Krauss)
Kärlekens språk (Nicole Krauss)
En styvmors dagbok (Fay Weldon)
Benfolket (Keri Hulme)
Färden genom mangrovern (Maryse Condé)
Våtmarker (Charlotte Roche)
The right attitude to rain (Alexander McCall Smith)
Lingonstigen (Maria Fagerberg)
The carefeul use of compliments (Alexander McCall Smith)
The comforts of a muddy sunday (Alexander McCall Smith)
Flickvännen (Karolina Ramqvist)
Hey Dolly (Amanda Svensson)
Glitterscenen (Monika Fagerholm)
Borta bäst (Sara Kaderfors)
Tänk om det där är jag (Johanna Lindbäck)
Bergets döttrar (Anna Jörgensson)
Who will run the frog hospital? (Lorrie Moore)
Sputnikälskling (Haruki Murakami)
I en klass för sig (Curtis Sittenfeld)
Juliet, naked (Nick Hornby)
Ut och stjäla hästar (Per Pettersson)
Brokeback Mountain (Annie Proulx)

Omläsningar
I en klass för sig (Curtis Sittenfeld)
Hey Dolly (Amanda Svensson)
Amerikanska gudar (Neil Gaiman)

I <3

I en klass för sig (Curtis Sittenfeld)
Våtmarker (Charlotte Roche)
Bläcktrilogin (Cornelia Funke)
Ingen hör hemma här mer än du (Miranda Julie)

Läs!
Kärlekens språk (Nicole Krauss)
Benfolket (Keri Hulme)
Borta bäst (Sara Kaderfors)
Brokeback Mountain (Annie Proulx)
Sputnikälskling (Haruki Murakami)
Tänk om det där är jag (Johanna Lindbäck)
Kan du säga Schibbolet (Marjaneh Bakhtiari)
Motstånd & fantasi - historien om F (Anna Wahl mfl)

Läs inte!
Vi som aldrig sa hora (Ronnie Sandahl)
En ensam människas bibel (Gao Xingjian)
Vi i villa (Hans Koppel)
Sommaren i Mammarosa (Monica Ali)
Inga livstecken (Inger Frimansson)

Bästa bokprojektet

Bokcirkeln på tema: Rädd att flyga, Vi som aldrig sa hora, Hey Dolly!, Myggor & tigrar