tisdag 16 mars 2010

Jag blir bara farligare

.
.
Jag läser Jag är Bröderna Walker och gillar gillar gillar ibland, blir irriterad ibland, uttråkad ibland. Det är en uppväxtskildring som förklarar det magiska med att vara tonåring, att känna att man fattar allt, allt inget är för svårt och inget för enkelt. Recension läses här.

Det handlar om Odd, en norsk kille som ramlar när han cyklar vilket leder till att han får w-potens, en möjlighet att se allt som det är och sätta ord på sånt som tidigare inte varit möjligt att sätta ord på. Han ser att hans föräldrar, både mamman och pappan, är mer än föräldrar, att de har personligheter och är personer. Som ritar hus och skriver artiklar och sörjer ett dött barn. Och han ser att världen är i färg medan många personer runt omkring honom är svartvita. Har anusögon. Som han säger. Allt detta älskar jag. Det är så fint framskrivet. Det är språket som följer det här fantastiska tillståndet som Odd befinner sig i, som kanske alla tonåringar befinner sig i. Ruset. Magiken. Okej, jag vet, jag romantiserar och idealiserar och det gör ju Jan Kjaerstad också. Och resten av kulturen, världen.

Och så det problematiska då. Det är det där med pojksubjekten som ska bli mansubjekten. Att Kjaerstad fastnar i precis samma jävla runkorgier som finns i alla litteratur om manblivelse. Odd blir tung i pungen, som han uttrycker det, och han runkar och runkar. En våldtäkt skildras och även om den visst skildras mångtydigt och med skuld och ångest hos Odd så blir det begäret som står i fokus. Det är så tråkigt, så gjort! Jag vill inte att sex eller onani på något sätt ska skuldbeläggas. Men eftersom det är ett jävla krav på runkscener när pojkar ska beskrivas så är det väl snarare tvärt om, det är författarna som skuldbeläggs om de inte skriver om runkande pojkar. Kan man tro. Runkande flickor finns det naturligtvis inte gott om. Jag minns Agnes i Fucking Åmål. Det tillhör inte kvinna-blivandet. Då blir det Våtmarker av allt.

I morse när jag lite för sent i strålande solsken vandrade till universitet lyssnade jag på kulturradion och ett reportage om egyptiska författaren El Saadawi så hör jag till min störa förvåning om Odds w-potens. El Saadawi beskriver om hur det är att bli gammal, om att se allt tydligt, märka sammanhangen, göra sig farlig, upptäcka sin kropps fulla potential. Okej, hon pratade inte onani, men ändå! Jag gillar! Att 16-åriga Odd lika gärna kan vara 80-åriga egyptiska kvinnan (som satts i fängelse för sin politik, sitt skriv, sitt liv) är liksom... hoppingivande. Kanske var inte tonåren det mest skimrande, kanske ligger det i framtiden?