söndag 21 november 2010

Vill ni inte ha roligt kvinns?

.
.
.

Det finns något (faktiskt minst två grejer) besvärande i uttalandet: "Kritikerna glömmer att författare inte kan göras ansvar för sina personers ord och handlingar; då skulle romaner bli lika roliga som katekeser"*

Förra gången jag åt lunch med min handledare sade hon att hon såg fram emot att läsa Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" eftersom hon var den enda som i debatten om huruvida Mario Vargas Llosa är sexistisk eller inte sade att författare inte kan skiljas från sin text. Det är ju en ganska grundläggande och etablerad tanke att politiska värderingar syns i saker man skapar. Det är klart att när herr nobelpristagare skriver om lyckliga horor och "små knoppiga bröst med bröstvårtor som säkert var fasta och mjuka som unga frukter" så säger det något om hur han gillar sina bröst och hur han gillar sina horor.

Och ja, visst är det så att författare kan skildra sådant de själva inte gillar. De kan skriva om huvudpersoner som är gubbsjuka och horor som är lyckliga trots att man inte tror på konceptet lyckliga horor. det går. Men på något sätt syns det, om man gör en bra läsning, om författaren utforskare ett ämne eller skildrar sig själv. Om han försöker förstå eller om han skriver om de härliga tingen i livet. Och det tror jag att såväl proffskritiker som vardagskritiker ser.

När Peter Landelius* (han som översätter Vargas Llosa till svenska) fördömer alla, i hans tycke, illvilliga läsare av nobelpristagaren så fråntar han inte bara kritiker sitt uppdrag som just kritiker, han antyder också att det liksom blir lite roligare att läsa om vi bara struntar i politiken och ger oss hän åt avsugningar, flickbröst och madonnahoror. Det påminner rätt mycket om när feministernas kritiker kallar feministerna fula och rigida. Vill ni inte ha roligt (läses bli knullande, förnedrade, förhärligade etc) kvinns?

*i tidningen Vi läser nr 4 2010, s 33