tisdag 22 februari 2011

Min nördiga kropp

Har just badat. Läst Munros Kärlek, vänskap, hat tills badvattnet blivit ljummet. Smörjer in mina ben med mandelolja. Min sandmantatuering blir blank. Tänker att mina tatueringar förkroppsligar den kvinnliga nörden så som hon pratats om i media sista året, i Bang och på p3 med mera.

Jag har Robert Smith på överarmen, siluetten från Boys don't cry. Många tror att jag har en man med en gigantisk kuk avbildad på armen. Det är intressant i sig. Att jag, som den kvinna jag är, skulle ha en kuk tatuerad på armen! Det tycker många, särskilt äldre män, är roligt.



Men tatueringen ger också cred. De som känner igen bilden nickar gillande. En nördig gemenskap. Det samma med nämnda Sandmantatuering, den med Death som kysser Dream på kinden. Här tillåts jag träda in i en bokigare nördighet.




Radioheadtatueringen på handleden kastar tillbaka mig i musiknördsgenren.





Sedan har vi den besvärliga tatueringen, den på en älva. En liten vän älva som blundar, är ihopkrupen. En skir kvinnlighet. Sådan kvinnlighet jag inte vill behäftas med, eller bekräftad genom. En påminnelse från en annan tid, ett annat jag.

På så olika sätt min kropp kan läsas.

fredag 14 januari 2011

Ett litet inlägg om kåthet och agens

Läser hur Tanja Suhinina ser på sammbandet mellan fysisk och psykisk upphetsning. Det är intressant. Alla borde läsa!

"Jag har bra kontakt med mitt underliv och märker ofta om det får för sig att vara upphetsat. Det känns olustigt när det händer när jag blir påhoppad av sexskildringar jag inte vill se och inte tänder på. Inte nog med att jag blir äcklad och avtänd - jag blir dessutom upphetsad! Det känns kränkande. Inte kränkande som att jag dör, men kränkande som i gränsövertramp. Att någonting jag inte vill ha i mig kommer in i min kropp och får mig våt. Att porren trixar med min sexualitet."

Jag går igång på det här (inte så att mitt underliv blir helt vått men ändå). Så fint, trevligt, bra att skriva fram olika kroppsdelars agens. Kan ens egen kropp kränka? Ja, om man ser på kroppen som inte en enhet, ett kärl som håller samma jaget med biologin. Som om de vore samma. utan snarare som olika delar med olika intressen, viljor, behov, känslor. Jag gillar när det blir tydligt.

Och nu känns det kanske meta att jag kommenterar detta snarare än innehållet i texten. Det är kanske som kritiken mot de som istället för att "prata om det" pratar om de som pratar om det.