tisdag 22 februari 2011

Min nördiga kropp

Har just badat. Läst Munros Kärlek, vänskap, hat tills badvattnet blivit ljummet. Smörjer in mina ben med mandelolja. Min sandmantatuering blir blank. Tänker att mina tatueringar förkroppsligar den kvinnliga nörden så som hon pratats om i media sista året, i Bang och på p3 med mera.

Jag har Robert Smith på överarmen, siluetten från Boys don't cry. Många tror att jag har en man med en gigantisk kuk avbildad på armen. Det är intressant i sig. Att jag, som den kvinna jag är, skulle ha en kuk tatuerad på armen! Det tycker många, särskilt äldre män, är roligt.



Men tatueringen ger också cred. De som känner igen bilden nickar gillande. En nördig gemenskap. Det samma med nämnda Sandmantatuering, den med Death som kysser Dream på kinden. Här tillåts jag träda in i en bokigare nördighet.




Radioheadtatueringen på handleden kastar tillbaka mig i musiknördsgenren.





Sedan har vi den besvärliga tatueringen, den på en älva. En liten vän älva som blundar, är ihopkrupen. En skir kvinnlighet. Sådan kvinnlighet jag inte vill behäftas med, eller bekräftad genom. En påminnelse från en annan tid, ett annat jag.

På så olika sätt min kropp kan läsas.