tisdag 27 mars 2012

Frihet





Nu har jag också läst Frihet av Jonathan Franzen. Jag tyckte om att läsa den och jag är ledsen för att den är slut. Däremot är jag inte särskilt imponerad över författaren och dennes gärning. Vi har ju läst den här romanen tusen gånger förut. Den stora amerikanska romanen liksom. En god make, en olycklig fru, två på sina sätt odrägliga barn. Och så lite samhällskritik/satir på det.

Jag får känslan av att Mr Franzen hånler boken igenom. Även om Frihet är nog så välskriven (men inte särskilt välöversatt) och karaktärerna väl beskrivna så är de liksom vandrande klyschor (och det verkar vara framförallt författarens åsikt) och allt som händer dem är bevis på deras förusägbarhet. Patti blir date rape:ad som tonåring, hånleende på det. Walter cyklar till jobbet och kämpar för att minska befolkningstillväxten, hånleende på det. Joey vill tjäna pengar, hånleende på det. Alla är deprimerade, hånleende på det. Franzen gör sig skyldig till the god trick, att göra sig själv till den osynliga man allvetande berättaren nowhere to be seen. Jag avskyr honom för det.

Den enligt mig värsta fallgropen när det gäller böcker som beskriver vuxenblivande, den runkande tonårspojken*, ramlar Franzen självklart i. Först överraskar han mig med att låta Joey vara emot masturbering, men sedan visar detta sig självklart bara vara ett sätt som Joey lurar sig själv på. Självklart runkar han, självklart konsumerar han tonvis av porr. Liksom Walter, liksom Richard (det vill säga bokens tre viktigaste manliga karaktärer). Men de kvinnliga diton, Jessica och Patti, de runkar givetvis inte. De har sexuella behov, men inte utanför den heterosexuella sängen.

Jag är så glad för att det finns andra samtidsskildrare, som Ali Smith och Monika Fagerholm och Amanda Svensson, som skildrar den dära samtiden på ett så mycket mera spännande sätt.

måndag 27 februari 2012

Den drunknade

Det här inlägget innehåller spoilers så här kommer en:

***spoiler alert***



Om du tänker läsa Den drunknade av Therese Bohman - läs inte det här! Även om du vanligtvis inte bryr dig så mycket om att veta vad som händer, om du kanske tänker att det är berättandet som är det viktiga i en bok, inte spänningen i stora avslöjanden, så avråder jag dig. Det är inte roligt att läsa Den drunknade om man vet vad som ska hända. Det verkar inte vara så först, det verkar vara en bok där relationer och stämningar står i fokus, sådan handling som drivs av berättandet. Men nejdå.

När det börjar gå upp för läsaren att karaktären Gabriel inte är en så trevlig person kommer det väldigt smygande. Det är just det där krypande som gör att det blir så snyggt, så mycket mera träffande. Först är han lite spännande, duktig på att laga mat, dramatisk men inkännande, seende. och sedan ändras det till undan för undan till inte så trevlig, egoistisk, osympatisk... och till slut ett fullblommat monster. Jag finner mig själv bli överraskad men inte överraskad. Tecken fanns där de gjorde de, man förstår dem bara inte tills de sätts i sin kontext, dras till sin spets. Det gör Bohman väldigt skickligt. Trots detta finner jag mig själv tänka att "men var det inte lite att ta i, att göra honom till en mördare, att låta honom dränka Stella. Det är inte trovärdigt".

Samtidigt berättas det på Studio 1 att 17 kvinnor om året dödas av en närstående man. Betydligt fler misshandlas. Och det här vet jag. Jag är ju aktiv inom kvinnojoursrörelsen för tusan! Ändå tänker jag instinktivt att dödande, sånt händer ju inte. Det är för dramatiskt, för mycket fiktion. Well, obviously not.


tisdag 21 februari 2012

Om minnet

Det är morgon. Jag dricker te med smak av choklad och mint och vill äta så många knäckemackor med färskost, gurka och chillisalt att min mage exploderar. Bredvid mig ligger bebisen i vagnen, om hon var lite äldre skulle hon "jollra nyanserat" som det står i hälsokortet från BVC. Nu är jollret "onyanserat". Jag läser bloggar, går igenom min reader, fastnar på Bokhora. Där är det en recension av filmen "Extremt högt och otroligt nära". Jag har läst boken, för ganska många år sedan, och har kvar känslan av att jag gillade den extremt och otroligt mycket. Men i recensionen, där filmens handling berättas och relateras till boken, då känner jag inte alls igen mig. Jag minns i själva verket typ inget alls från boken. Ramhandlingen kan jag säga någonting om men inga detaljer finns kvar. Så är det ofta med böcker jag läst, filmer jag sett, samtal jag haft. Jag minns ingenting. Mer än att det hände, att jag sett eller att läst. Vad jag däremot minns av "Otroligt högt och extremt nära" det är hur det var när jag läste den. Jag bodde i Eskilstuna, i den lilla ettan med dusch i källaren. Jag låg på sängen i sovallkoven och läste boken, den med rött omslag och en hand som det står skriver saker på. Jag gillar omslaget, jag gillar läsningen. Sen träffar jag en bekant, en som jag brukar göra politiska grejer med. Vi promenerar, är på väg någonstans. Hon säger att hon gillar att vara min vän. Jag blir glad, och överraskad. Som noterat skriver jag bekant om henne, och sedan där och då gjordes jag till en vän. Det minns jag av "Otroligt högt och extremt nära".