måndag 27 februari 2012

Den drunknade

Det här inlägget innehåller spoilers så här kommer en:

***spoiler alert***



Om du tänker läsa Den drunknade av Therese Bohman - läs inte det här! Även om du vanligtvis inte bryr dig så mycket om att veta vad som händer, om du kanske tänker att det är berättandet som är det viktiga i en bok, inte spänningen i stora avslöjanden, så avråder jag dig. Det är inte roligt att läsa Den drunknade om man vet vad som ska hända. Det verkar inte vara så först, det verkar vara en bok där relationer och stämningar står i fokus, sådan handling som drivs av berättandet. Men nejdå.

När det börjar gå upp för läsaren att karaktären Gabriel inte är en så trevlig person kommer det väldigt smygande. Det är just det där krypande som gör att det blir så snyggt, så mycket mera träffande. Först är han lite spännande, duktig på att laga mat, dramatisk men inkännande, seende. och sedan ändras det till undan för undan till inte så trevlig, egoistisk, osympatisk... och till slut ett fullblommat monster. Jag finner mig själv bli överraskad men inte överraskad. Tecken fanns där de gjorde de, man förstår dem bara inte tills de sätts i sin kontext, dras till sin spets. Det gör Bohman väldigt skickligt. Trots detta finner jag mig själv tänka att "men var det inte lite att ta i, att göra honom till en mördare, att låta honom dränka Stella. Det är inte trovärdigt".

Samtidigt berättas det på Studio 1 att 17 kvinnor om året dödas av en närstående man. Betydligt fler misshandlas. Och det här vet jag. Jag är ju aktiv inom kvinnojoursrörelsen för tusan! Ändå tänker jag instinktivt att dödande, sånt händer ju inte. Det är för dramatiskt, för mycket fiktion. Well, obviously not.


tisdag 21 februari 2012

Om minnet

Det är morgon. Jag dricker te med smak av choklad och mint och vill äta så många knäckemackor med färskost, gurka och chillisalt att min mage exploderar. Bredvid mig ligger bebisen i vagnen, om hon var lite äldre skulle hon "jollra nyanserat" som det står i hälsokortet från BVC. Nu är jollret "onyanserat". Jag läser bloggar, går igenom min reader, fastnar på Bokhora. Där är det en recension av filmen "Extremt högt och otroligt nära". Jag har läst boken, för ganska många år sedan, och har kvar känslan av att jag gillade den extremt och otroligt mycket. Men i recensionen, där filmens handling berättas och relateras till boken, då känner jag inte alls igen mig. Jag minns i själva verket typ inget alls från boken. Ramhandlingen kan jag säga någonting om men inga detaljer finns kvar. Så är det ofta med böcker jag läst, filmer jag sett, samtal jag haft. Jag minns ingenting. Mer än att det hände, att jag sett eller att läst. Vad jag däremot minns av "Otroligt högt och extremt nära" det är hur det var när jag läste den. Jag bodde i Eskilstuna, i den lilla ettan med dusch i källaren. Jag låg på sängen i sovallkoven och läste boken, den med rött omslag och en hand som det står skriver saker på. Jag gillar omslaget, jag gillar läsningen. Sen träffar jag en bekant, en som jag brukar göra politiska grejer med. Vi promenerar, är på väg någonstans. Hon säger att hon gillar att vara min vän. Jag blir glad, och överraskad. Som noterat skriver jag bekant om henne, och sedan där och då gjordes jag till en vän. Det minns jag av "Otroligt högt och extremt nära".