tisdag 27 mars 2012

Frihet





Nu har jag också läst Frihet av Jonathan Franzen. Jag tyckte om att läsa den och jag är ledsen för att den är slut. Däremot är jag inte särskilt imponerad över författaren och dennes gärning. Vi har ju läst den här romanen tusen gånger förut. Den stora amerikanska romanen liksom. En god make, en olycklig fru, två på sina sätt odrägliga barn. Och så lite samhällskritik/satir på det.

Jag får känslan av att Mr Franzen hånler boken igenom. Även om Frihet är nog så välskriven (men inte särskilt välöversatt) och karaktärerna väl beskrivna så är de liksom vandrande klyschor (och det verkar vara framförallt författarens åsikt) och allt som händer dem är bevis på deras förusägbarhet. Patti blir date rape:ad som tonåring, hånleende på det. Walter cyklar till jobbet och kämpar för att minska befolkningstillväxten, hånleende på det. Joey vill tjäna pengar, hånleende på det. Alla är deprimerade, hånleende på det. Franzen gör sig skyldig till the god trick, att göra sig själv till den osynliga man allvetande berättaren nowhere to be seen. Jag avskyr honom för det.

Den enligt mig värsta fallgropen när det gäller böcker som beskriver vuxenblivande, den runkande tonårspojken*, ramlar Franzen självklart i. Först överraskar han mig med att låta Joey vara emot masturbering, men sedan visar detta sig självklart bara vara ett sätt som Joey lurar sig själv på. Självklart runkar han, självklart konsumerar han tonvis av porr. Liksom Walter, liksom Richard (det vill säga bokens tre viktigaste manliga karaktärer). Men de kvinnliga diton, Jessica och Patti, de runkar givetvis inte. De har sexuella behov, men inte utanför den heterosexuella sängen.

Jag är så glad för att det finns andra samtidsskildrare, som Ali Smith och Monika Fagerholm och Amanda Svensson, som skildrar den dära samtiden på ett så mycket mera spännande sätt.