fredag 16 augusti 2013

Vetenskaplig produktion ftw!


Skriva avhandling. Vilket slit det är. Vad uppslitande det är. Bitvis. Det svåra i att se texten som text och inte som jag, inte som en representation av mig själv. Som ett av de vetenskapliga idealen - att kunna skilja på sig själv och det skrivna. Samtidigt som texten också är jag eftersom all tid och energi jag lägger på att formulera på rätt sätt gör att det finns en viss (en stor viss) emotionell utsatthet - vem som helst får inte säga vad som helst om det jag skrivit - då går något sönder i mig. Som jag och en vän pratade om när vi konstaterade att det vi gör är svårt, ja, just det ordet. Det är svårt att göra allt. I mitt fall - svårt att kontextualisera. Mina gränser går där - jag kan analysera och jag kan teoretisera men kontextualisera... det är för svårt, för jobbigt. Det ligger bortom mig. Och vi konstaterade att som medmänniskor kan nog våra kollegor - våra peer reviewers, våra bedömare, förstå det. Men det håller inte som argument i en vetenskaplig bedömning. Då finns det ingen gräns för vad vi kan hantera. "Jag hann inte, tiden räckte inte till, jag orkade inte, jag ville inte, det var svårt..." Istället bedöms vi som idealprodukter som har rationella svar till varför vi gjorde så men inte så. Kan de inte få flyta samman ibland, människan och text-maskinen?


Om tre månader är avhandlingen klar.



tisdag 23 april 2013

Tell the wolves I'm home




Tell the wolves I'm home - en så himla bra titel på en så himla bra bok. Utifrån recensioner på Bokhora, Dark places och Onekligen så hade jag höga förväntningar. Titeln plus det allmänna omdömet att det här är stor litteratur fick mig att reservera på bibblan och vänta jätte-jätte-länge på att det skulle bli min tur.

Jag vill säga tre saker om vad som är amerikanska Carol Rifka Brunts debut. En sak har att göra med ämnet och två saker har med genren att göra. 

Men först en liten resumé av handlingen. Det är åttiotal (man får massa musik, bok och litteraturreferenser, love it!). June håller på att förlora en mycket älskad morbror. Han är döende i aids. Samtidigt pågår en massa såriga saker i familjen. Greta, storasystern, blir allt mer elak och distanserad. Mamman är konstig, arg, kantig. Det pågår en massa över Junes huvud. Greta vet saker, mamman vet. Frustrationen, den bottenlösa sorgen över morbrodern äter upp henne. Det starkaste med skildringen av June är skiftningarna mellan hennes självbild, klumpig, ful, stor, medelmåttig, och som hon framstår för läsaren: smart, inkännande, självständig. 

June är besatt av medeltiden, vill vara där, leker långt in i skogen att hon reser i tiden, har teorier om hur det kan gå till. Jag kan relatera så himla mycket! Mina bästa dagdrömmar handlar också om att vara någon annanstans, ha andra möjligheter, slippa mig själv, göra om mig själv på nytt. Författaren lyckas fånga det så fruktansvärt fint.  Igenkänningen! Att aids är så närvarande i boken, och skördar offer, gör det ju lätt att tro att den handlar om ett specifikt typ av döende, om en väldigt specifik erfarenhet som inte många delar. Men den handlar ju om det och om så mycket mer!

Efter stora succén med Jonas Gardells romansvit om aids så är det ju lätt att dra paralleller. Och ja, jag tycker att Carol Rifka Brunt gör det bitvis mycket bättre än Gardell. För istället för att vara pompöst och övertydligt, om än viktigt och skitargt med all rätta, så lyckas CRB sätta en så fin, sentimental ton att jag bara tycker att det är stoooort att läsa. Det får mig att lita så mycket till romanen som politisk form. Det finns typ inga andra medier som kan få en att känna så mycket, synliggöra massa av samhällets skit, men genom människor ögon och erfarenheter. 

Jag läste just Soulles, första delen i en steampunkserie av Gail Carriger. Det var väldigt underhållande läsning. Men det störde mig under hela läsningen var att boken i många sammanhang omtalats som om tillhörande ungdomslitteraturen. Det fanns inget där som påminde om vad jag menar är ungdomslitteratur. När jag läste "Tell the wolves I'm home" kände jag allt det där jag känner när jag läser ungdomslitt: det är tilltalet, att författaren kommer något nära, stora upplevelser och rika känsloregister (typiskt coming of age). Och här har vi alltså stora, allvarliga ämnen, vi har avancerat språk, vi har känslomässigt och psykologiskt djup. Men framförallt är allt betraktat från en 14-årings perspektiv. Det är det som är ungdomslitteratur för mig. Jag tror jag har lånat definitionen av Johanna L på bokhora.

Jag har ju skrivit om ungdomslitt förut, närmare bestämt om bokpodden "allt vi säger är sant". I förra avsnittet hade de föräldrar som tema och det nämndes att föräldrar är så sjukt svårt i ungdomslitteraturen. Problemet ligger i att för att huvudpersonerna ska kunna göra hemliga, tidskonsumerande grejer och därmed utvecklas som personer måste de få ensamtid. Och tonåringar i verkliga livet har ofta föräldrar som motverkar ute-hela-natten, borta-varje-dag. Det lättaste sättet att göra det på är att helt enkelt döda föräldrarna. Låta dom vara verkligt frånvarande. Det gör också att föräldrarelationerna ofta är problematiska, det är mycket missbruk och trasighet. Rifka Brunt löser föräldrafrågan så himla smart. Föräldrarna är lagom mycket borta, men är ändå närvarande, "vanliga". Och framförallt blir mamman, Danielle, en komplex, mångfasetterad person. Ja, det är faktiskt relationenerna Greta-June och Danielle-Finn som intresserar mig mest. För mig handlar Tell the wolves I'm home om syskonrelationer. Vem som helst av dessa kunde varit huvudperson, och jag skulle älskat ändå. Mest vill jag ha mer Greta. Även om June duger så himla, himla bra.


söndag 17 mars 2013

Podcast om ungdomslitteratur






Allt vi säger är sant är en helt ny pod, än så länge har Per Bengtsson och Lisa Bjärbo sänt tre avsnitt av sin podcast som handlar om ungdomslitteratur. Det är en typ av litteratur som den här huvudpersonen brinner mycket för så hon sade "yey"när hon fick höra talas den (och nu börjar hon tycka att det är creepy att skriva i tredjeperson så hon går över till jag). Jag är alltså väldigt vänligt inställd till hela projektet. Och av de tre avsnitten som finns så har jag lyssnat på dem alla med behållning. Det känns som att Per och Lisa bryr sig mycket om vad de pratar om, som att de kan mycket om ämnet och som att de valt roliga teman och gjort ett bra upplägg. Först recenserar de en bok som de både läst, sen blir det någon typ av intervju och till slut lite boktips. Rätt konventionellt men det funkar supah. 

Nu kommer min mest mördande kritik: guuuud vad sävligt och långsamt de pratar, Per och Lisa. Båda är smålänningar (?) och det är lite dialekt och lite för långsamt tempo. Jag var ganska så chockad för jag hade väntat mig nåt helt annat av Lisa som i sin blogg skriver fantastiskt roligt och drivet och rappt. Och ja, man vänjer sig. Men som sagt: en liten chock (för att parafrasera en alldeles utmärkt ungdomsbok vilket jag tycker är passande i sammanhanget).

Här kommer en annan typ av mördande kritik: avsnitt två handlade om kärlek i ungdomslitt. Det var kul. Det handlade om Jellicoe Road. Etc etc. Men! Per frågade sig, ytterst relevant dessutom, huruvida det är rimligt att prata/skriva/läsa väldigt heteronormativa böcker om kille/tjej som blir kära. Diskussionen som följde var minst sagt märklig. Ett argument för normativitet är att "uppenbarligen finns ett kommersiellt intresse för det", vilket är ett skitargument. Vad är ett kommersiellt intresse liksom, hur uppstår det? 

Lisa snurrade sedan in sig i ett resonemang om att det är hennes rättighet som författare att skriva om vita, heterosexuella personer typ 4ever. Hon var mycket irriterad på att folk hör av sig och vill att hon ska skriva om andra erfarenheter, icke-vita, icke-hetero, icke-funkis. Och visst, det är ju problematiskt om författare känner sig tvingade att skriva något på grund av ett rådande politiskt ideal. MEN, det är så sjukt tröttsamt att höra super-normativa människor slå ifrån sig kritik om att de reproducerar normer med att det är så trist att vara PK typ. Och, de personerna som nu läser och inte är enligt normen skitnormala kanske inte tycker det är så kul att höra att deras erfarenheter, deras kroppar är liksom JOBBIGA att skriva in/om. Att det kräver att författaren typ måste ge upp sin konstnärliga frihet. Det är trist. Mer än trist. Fy fan. Jag har älskat Johanna Lindbäcks böcker för att hon försökt. Visst, hennes huvudpersoner är oftast normativa. Men det finns ett handikapp i någon bok. Och alla i alla hennes böcker heter inte Kalle eller Saga.  Jag tappar förtroende för en författare som resonerar som Lisa. Sen förstår jag att hon är irriterad för att det ställs sådana krav på ungdomslitt (enligt henne) och inte på annan litt. Det må va hänt. Det är dåligt det också. Lite plus för att Per i slutet av podden vägde upp med att tipsa om "Det händer nu" som är en sjukt bra bok om lesbisk teenage love av Sofia Nordin.

Till sist: tredje avsnittet hade boktitlar som tema. Väldigt roligt att lyssna på! Därför avslutar jag med tre favorittitlar:

1. The curious incident of the dog in the night-time (Mark Haddon)
2. Extremt högt och otroligt nära (Jonatan Safran Foer)
3. Jag är din flickvän nu (Nina Hemmingsson)





torsdag 7 mars 2013

Reva.

Här på slätten är det lite svårt att relatera till det där REVA. "Vad är tunnelbana" kanske vi östgötar säger och undrar om röda linjen ligger i utlandet. Nära den blåa linjen. OBS! Ironi.

Två grejer har fått mig att bli berörd och upprörd över reva. Förutom det självklara att jag tycker att grejen att jaga illegala invandrare är helt sjukt och människoförnedrande och ja, ovärdigt.

Först lyssnade jag på Ring P1. Det har varit ett hett ämne där under veckan. En kvinna ringde in och sade att hon, om hon vore invandrare (vilket ju hon inte var, obviously) så skulle hon vara GLAD, ja STOLT, över att som invandrare få visa legitimation och på så sätt kunna bevisa svenskheten och rättigheten att vara där. Kvinnan tyckte det var konstigt att de där invandrarna inte tyckte så. Att det skulle vara förnedrande att bli utpekad på grund av sitt utseende, det hade hon aldrig tänkt på (obviously). Programledaren raljerade lite och sade att det kanske skulle vara bra att ha någon slags symbol på sig, för att visa att man trots ett konstigt utseende hörde hemma. Raljansen gick kvinnan förbi. Jodå, det skulle kanske vara något.

Sen läste jag den alldeles utmärkta boken "Ryssar är såna som gillar björkar" av Olga Grjasnowa, om en ung tyska som flytt från Azerbajdzjan när det började bli krisigt att vara armenier där. Armenierna var ganska lika azererna men pratade lite annorlunda,  uttalade ord på andra sätt, så när pogromen började så bad azererna en misstänkt armenier att uttala ett specifikt ord. Om det blev fel så blev det misshandel, våldtäkter, ibland dråp. Med påkar. Och knivar.


<<< Vi stod i en brödkö och kvinnan framför oss berättade på ryska för de andra att man hade stoppat en bil som hennes vänner åkte i, låtit passagerarna stiga ur och krävt att alla skulle uttala det azeriska ordet för hasselnöt - fundukh. "Säg fundukh!" skrek angriparna.  "Om du kan säga fundukh, då är du muslim. Då är allt bra ." (...) Hatet var inte personligt, det var strukturellt. Människorna hade inga ansikten, inga ögon, inga namn, och inga yrken längre - de förvandlades till azerer, armenier, georgier och ryssar. Människor som känt varandra hela livet glömde bort alla om varandra. Det var bara den påstådda nationaliteten som fanns kvar. >>>

Just sayin.

måndag 25 februari 2013

Värvet


Värvet, en intervjupod av och med Kristoffer Triumf, känns ju lite som att man ska gilla. Poppis-podden liksom. Det är den och och sedan Sigges och Alex och Fredrik och Philips är liksom the poddarna. Jag lyssnar inte på mans-poddarna. För jag orkar inte. ids inte är kanske ett rättare uttryck.  Men Värvet är ju inte en mans-pod utan snarare riktigt intressanta intervjuer med riktigt intressanta människor. I intervjun med Annika Lantz (som för övrigt var jäkligt bra om jobb-stress och prestationskrav) nämndes det att Kristoffer fått hjälp av Rättviseförmedlingen för att få tips om intressanta kvinns att intervjua. Det är spännande för 1) typiskt en media-man att inte kunna komma på kvinnor själv och 2) o-typiskt av media-man att vara kritisk och reflekterande och fixa till problemet. För det är en bra balans mellan kvinnor och män, vita och o-vita och not so much men lite ålder också. Bara för att han intervjuat Bodil Malmsten. Som var så cool och bra. Där pratades det om ångestdämpande piller, vilket både Kristoffer och Bodil konsumerar, och det var sjukt bra att de pratade om det på ett nyktert sätt. Man kan nog säga att styrkan i Värvet är att intervjuerna präglas av en väldig öppenhet och nakenhet. Mycket känslor och sånt. Det gör det bra.

Förutom ovan nämnda så är Lo Kauppi, Jonas Hassen Khemiri, Hanna Hellqvist, Johanna Koljonen är avsnitt jag gillat mycket. Mycket för att det handlade om klass och kön och komma från någonstans och vilja något. Och personer som är väldigt reflekterande kring sig själv. Jonas H.K. är värsta tankesultanen.

Själva Kristoffer då, är väldigt sävlig och tillbakalutad (ibland går han utanför det och då blir det så bra!). Kan irritera. Men lämnar utrymme åt personerna. Det är väldigt lustigt att han alltid frågar vad folk tjänar. Som att det är det mest intressanta. Är det det? Jag får intrycket av att Kristoffers drivkraft är att bli rik och berömd. Och att Värvet är hans medel.Han har tydligen fått kritik för det också, nämnde han. Mindre sånt. Och mera av den roliga frågan "berätta om din födelse", det brukar leda till sjukt intressanta grejer. Den kanske man ska ta med sig när man forskarintervjuar? :)

Nu till önskemålen. önske-intervju-objekten. Jag vill höra Eija Hetekivi Olsson (för jag har nyss läst Ingenbarnsland som var sjukt bra), kanske Lisa Magnusson som jag alltid gillar att läsa, och även Nina Björk vore kul. och Kawa Solfagary. Intellektuella och författare alltså. Typiskt mig.

lördag 2 februari 2013

Sugen på Strindberg




Sugen på Strindberg? Det var väl oväntat.  Jag är inte den som går runt och är sugen på Strindberg hela dagarna, det kan jag ju villigt erkänna. Kanske har jag aldrig varit det. Eller jo, när jag var si så där runt tio övertalade min far mig om att Röda rummet mycket väl kan vara litteraturhistoriens största roman. Så jag gick till biblioteket i Skiftinge och tog hem den där boken. Och läste den aldrig. Jag var ju tio för guds skull. Men peppen på Strindberg, den återfanns inte. Förrän nu. Det hela beror på den alldeles utmärkta podden En varg söker sin flock där Liv Strömqvist och Carolina Ringskog-Ferrada Noli pratar kultur. I senaste avsnittet var det att känslomässigt flippa som var temat. Och om det är någon som kan flippa så är det så klart Strindberg. Det var mycket roande att höra om denna känslomässigt utlevande människa när det var just hans känslor som var på tapeten. Strömqvist tyckte att det var väldigt ironiskt att Strindbergåret firats som det gjort, med pompa och ståt av alla etablerade (kultur)institutioner som vi har. Om August själva skulle bestämma skulle det varit året då kungahuset avskaffades, eller när akademin sammanträdde byxlöst.

Citat av Strindberg (Tillika Strömqvists favoritcitat):

Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.


Och jo, det pratades om kvinnohatet också. I relation till jämställdisterna. Och ja, det var roligt, och smart.

Och kanske ska jag låna En dåres försvarstal. Kanske.

söndag 27 januari 2013

Vad jag läste

Under 2012 läste jag runt 50 böcker. Här kommer den sedvanliga sammanfattningen. Jag tänker att statistik synliggör mönster, ett tema som genomsyrar ett av årets bästa läsning: In som ett lamm, ut som en tigrinna av Vanja Hermele. Därför börjar jag, också i vanlig ordning, med att räkna:

Manliga författare: 15
Kvinnliga författare: 30
Samförfattat av man och kvinna: 2
Svenska författare: 29
Anglosaxiska författare: 16
Övriga världen: Norge (2), Österrike (1)

Av dessa snabbt ihopräknade siffror finner vi att jag läser ungefär vad en vit, etniskt svensk kvinna förväntas läsa. Dubbelt så mycket kvinnor som män, och helst svensk litteratur eller böcker från den anglosaxiska världen (uk, usa, kanada).

Nå, låt oss göra en något mer kvalitativ djupdykning i denna hemskt koloniala litteraturkonsumtion:

Vad minns jag?

Jag minns Maja. Maja är det försvunna barnet i Människohamn, barnet som en pappa sörjer så galet mycket att han ger upp sitt eget liv. Maja, som (SPOILER!!!) togs av vattnet för att hon var elak. Det fann något i beskrivningen av det här elaka barnet som talade till mig. Kanske det här med att jag själv hade det här nya lilla barnet, som faktiskt låg i min famn under läsningen, och kunde bli vad som helst. Möjligheten att hen skulle bli elak. Eller dö.

Döda barn fanns det i Vad jag älskade också, och ett elakt barn också. En svår bok att ta sig in i, men till slut värt det. Irritationen över att den här Siri Hustvedt  valde att skriva om två stora män, ur deras perspektiv, istället för kvinnorna, åh vad det störde mig, pockade på mig i läsningen. Men den var läsvärd, det var den.

Jag minns sommarvärme och hur Eld tvingade mig ut, ut för att hinna läsa så mycket som möjligt. Förtjusningen i att få en tygpåse på köpet. Hitta parkbänkar för att slå mig ned ett tag och febrigt hetsa mig igenom. En förmiddag där jag stängde dörren om sovrummet och bad om att få vara i fred.

Årets 10 i topp (utan inbördes ordning)
När man skjuter arbetare (Kerstin Thorvall)
All my friends are superheroes (Andrew kaufman)
Frihet (Jonathan Franzén)
Rosa - den farliga färgen (Fanny Ambjörnsson)
Människohamn (John Ajvide Lindkvist)
Alltings början (Karolina Ramqvist)
The fault in our stars (John Green)
Eld (Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren)
In som ett lamm ut som en tigrinna (Vanja Hermele)
Naomi och Elys förbjudna kysslista (Rachel Cohn  David Levithan)

Böcker som jag avråder ifrån:
Stilla dagar i mixing park (Erlend loe)
Min pappa är snäll min mamma är invandrare (Emmy Abrahamsson)
Sarahs andra halva (Lisa Genova)
Stockholm rosé (Sophia Wolf Lösnitz)

body/mind dualism


Separationen mellan kropp och intellektet alltså.

Brottstycken av min dag:

Jag ligger i sängen, ska lägga bäbisen. Jag kramar hen, gör sovljud för att hen ska bli lugn. I huvudet: transportplanering, tidigare forskning, hållbart resande, hur strukturera...

Och så ett tvärt kast, vad ska bäbisen äta...  kan hummus på kikärter, majs och gröna ärter blandat med currystekt ris vara något...

och sen ett tvärt kast och här kommer bilder på resenärer, går det att skriva ett nytt empiriskt kapitel nu? ska jag gå och hämta bilderna på jobbet, kommer bäbisen  sova  i vagnen om jag tar med hen in på kontoret?

Sen sover bäbis. Jag går upp och kokar ris. Sätter på datorn. Strukturer upp ett forskningsläge...

I tankarna hur jag tidigare idag bar runt bäbisen som om hen vore nyfödd istället för ett år och så började mitt bröst läcka. Två veckor utan amning och bröstet läcker när jag har bäbis nära.

Sen får jag en idé för ett blogginlägg (om separationen mellan kropp och intellektuellt) och jag sparar den där hastigt ihopkastade struktureringen.

Alla platser man är på samtidigt.

torsdag 17 januari 2013

Jag tänker (finnas) här.

Det här nyåret hade många som nyårslöfte att lämna facebook. Problemen med facebook är några stycken och har bland annat med vilka reklamfria ytor vi har att interagera på. Annonserna på facebook blir fler och fel. Även om fb är gratis så blir ändå upplevelsen av rummet att det är uppbyggt på konsumtion.

Ett annat, och faktiskt lite större problem tycker jag, är inlåsningen av det offentliga samtalet. Fler och fler samtal förs på facebook. När det gäller privata samtal tycker jag att det är helt ok. Men när du för att  kunna ta del av debatter, arrangemang, politiska samtal med mera måste finnas på facebook, ja, då börjar det bli besvärligt. Tänk hur mycket av allt vi gör, tänker, och pratar om händer på en begränsad yta som dessutom är ägt av ett företag som kan göra vad det vill av informationen. Och vad händer när facebook försvinner? Vart ska vi mötas då?

Av det här skälet tänker jag att det är bra att lägga ut sina grejer på andra ställen också. Om du gör en aktivitet, se till att den syns på andra platser också! Om du tänker nåt skitsmart, skriv det någon annanstans! Dubbelpostning funkar ju, om man gillar att det finns på facebook också.

Jag kommer inte lämna facebook. Jag tycker helt enkelt att fördelarna gör att jag inte orkar med att ge upp. Att i princip alla mina vänner finns där, att jag får reda på artiklar, frågor och sånt som jag inte skulle annars. Att man får se vad som händer i folks liv. Sånt. Men, för att vara lite konsekvent i mitt görande och inte bara i mitt tänkande (som vid närmare eftertanke inte heller präglas av framförallt konsekvens) tänker jag hädanefter skriva mer på den här bloggen. Och jag kommer göra den mer offentlig än den var tidigare (vilket nog i praktiken innebär att jag kommer dubbelposta på fb).  Jag har inte varit så jättesugen på att knyta den här bloggen till mig. Men nu gör jag det:

 Hej jag heter Malin Henriksson! Jag bloggar här.

PS. Jag måste erkänna att det här liksom gör lite ont i delen av en själv som inte vill förhäva sig. Nä, jag tänker inte att vad jag gör och skriver är jävligt viktigt att sprida. Eller gör jag det? Har jag storhetsvansinne? Vet ej!