söndag 17 mars 2013

Podcast om ungdomslitteratur






Allt vi säger är sant är en helt ny pod, än så länge har Per Bengtsson och Lisa Bjärbo sänt tre avsnitt av sin podcast som handlar om ungdomslitteratur. Det är en typ av litteratur som den här huvudpersonen brinner mycket för så hon sade "yey"när hon fick höra talas den (och nu börjar hon tycka att det är creepy att skriva i tredjeperson så hon går över till jag). Jag är alltså väldigt vänligt inställd till hela projektet. Och av de tre avsnitten som finns så har jag lyssnat på dem alla med behållning. Det känns som att Per och Lisa bryr sig mycket om vad de pratar om, som att de kan mycket om ämnet och som att de valt roliga teman och gjort ett bra upplägg. Först recenserar de en bok som de både läst, sen blir det någon typ av intervju och till slut lite boktips. Rätt konventionellt men det funkar supah. 

Nu kommer min mest mördande kritik: guuuud vad sävligt och långsamt de pratar, Per och Lisa. Båda är smålänningar (?) och det är lite dialekt och lite för långsamt tempo. Jag var ganska så chockad för jag hade väntat mig nåt helt annat av Lisa som i sin blogg skriver fantastiskt roligt och drivet och rappt. Och ja, man vänjer sig. Men som sagt: en liten chock (för att parafrasera en alldeles utmärkt ungdomsbok vilket jag tycker är passande i sammanhanget).

Här kommer en annan typ av mördande kritik: avsnitt två handlade om kärlek i ungdomslitt. Det var kul. Det handlade om Jellicoe Road. Etc etc. Men! Per frågade sig, ytterst relevant dessutom, huruvida det är rimligt att prata/skriva/läsa väldigt heteronormativa böcker om kille/tjej som blir kära. Diskussionen som följde var minst sagt märklig. Ett argument för normativitet är att "uppenbarligen finns ett kommersiellt intresse för det", vilket är ett skitargument. Vad är ett kommersiellt intresse liksom, hur uppstår det? 

Lisa snurrade sedan in sig i ett resonemang om att det är hennes rättighet som författare att skriva om vita, heterosexuella personer typ 4ever. Hon var mycket irriterad på att folk hör av sig och vill att hon ska skriva om andra erfarenheter, icke-vita, icke-hetero, icke-funkis. Och visst, det är ju problematiskt om författare känner sig tvingade att skriva något på grund av ett rådande politiskt ideal. MEN, det är så sjukt tröttsamt att höra super-normativa människor slå ifrån sig kritik om att de reproducerar normer med att det är så trist att vara PK typ. Och, de personerna som nu läser och inte är enligt normen skitnormala kanske inte tycker det är så kul att höra att deras erfarenheter, deras kroppar är liksom JOBBIGA att skriva in/om. Att det kräver att författaren typ måste ge upp sin konstnärliga frihet. Det är trist. Mer än trist. Fy fan. Jag har älskat Johanna Lindbäcks böcker för att hon försökt. Visst, hennes huvudpersoner är oftast normativa. Men det finns ett handikapp i någon bok. Och alla i alla hennes böcker heter inte Kalle eller Saga.  Jag tappar förtroende för en författare som resonerar som Lisa. Sen förstår jag att hon är irriterad för att det ställs sådana krav på ungdomslitt (enligt henne) och inte på annan litt. Det må va hänt. Det är dåligt det också. Lite plus för att Per i slutet av podden vägde upp med att tipsa om "Det händer nu" som är en sjukt bra bok om lesbisk teenage love av Sofia Nordin.

Till sist: tredje avsnittet hade boktitlar som tema. Väldigt roligt att lyssna på! Därför avslutar jag med tre favorittitlar:

1. The curious incident of the dog in the night-time (Mark Haddon)
2. Extremt högt och otroligt nära (Jonatan Safran Foer)
3. Jag är din flickvän nu (Nina Hemmingsson)





torsdag 7 mars 2013

Reva.

Här på slätten är det lite svårt att relatera till det där REVA. "Vad är tunnelbana" kanske vi östgötar säger och undrar om röda linjen ligger i utlandet. Nära den blåa linjen. OBS! Ironi.

Två grejer har fått mig att bli berörd och upprörd över reva. Förutom det självklara att jag tycker att grejen att jaga illegala invandrare är helt sjukt och människoförnedrande och ja, ovärdigt.

Först lyssnade jag på Ring P1. Det har varit ett hett ämne där under veckan. En kvinna ringde in och sade att hon, om hon vore invandrare (vilket ju hon inte var, obviously) så skulle hon vara GLAD, ja STOLT, över att som invandrare få visa legitimation och på så sätt kunna bevisa svenskheten och rättigheten att vara där. Kvinnan tyckte det var konstigt att de där invandrarna inte tyckte så. Att det skulle vara förnedrande att bli utpekad på grund av sitt utseende, det hade hon aldrig tänkt på (obviously). Programledaren raljerade lite och sade att det kanske skulle vara bra att ha någon slags symbol på sig, för att visa att man trots ett konstigt utseende hörde hemma. Raljansen gick kvinnan förbi. Jodå, det skulle kanske vara något.

Sen läste jag den alldeles utmärkta boken "Ryssar är såna som gillar björkar" av Olga Grjasnowa, om en ung tyska som flytt från Azerbajdzjan när det började bli krisigt att vara armenier där. Armenierna var ganska lika azererna men pratade lite annorlunda,  uttalade ord på andra sätt, så när pogromen började så bad azererna en misstänkt armenier att uttala ett specifikt ord. Om det blev fel så blev det misshandel, våldtäkter, ibland dråp. Med påkar. Och knivar.


<<< Vi stod i en brödkö och kvinnan framför oss berättade på ryska för de andra att man hade stoppat en bil som hennes vänner åkte i, låtit passagerarna stiga ur och krävt att alla skulle uttala det azeriska ordet för hasselnöt - fundukh. "Säg fundukh!" skrek angriparna.  "Om du kan säga fundukh, då är du muslim. Då är allt bra ." (...) Hatet var inte personligt, det var strukturellt. Människorna hade inga ansikten, inga ögon, inga namn, och inga yrken längre - de förvandlades till azerer, armenier, georgier och ryssar. Människor som känt varandra hela livet glömde bort alla om varandra. Det var bara den påstådda nationaliteten som fanns kvar. >>>

Just sayin.