tisdag 23 april 2013

Tell the wolves I'm home




Tell the wolves I'm home - en så himla bra titel på en så himla bra bok. Utifrån recensioner på Bokhora, Dark places och Onekligen så hade jag höga förväntningar. Titeln plus det allmänna omdömet att det här är stor litteratur fick mig att reservera på bibblan och vänta jätte-jätte-länge på att det skulle bli min tur.

Jag vill säga tre saker om vad som är amerikanska Carol Rifka Brunts debut. En sak har att göra med ämnet och två saker har med genren att göra. 

Men först en liten resumé av handlingen. Det är åttiotal (man får massa musik, bok och litteraturreferenser, love it!). June håller på att förlora en mycket älskad morbror. Han är döende i aids. Samtidigt pågår en massa såriga saker i familjen. Greta, storasystern, blir allt mer elak och distanserad. Mamman är konstig, arg, kantig. Det pågår en massa över Junes huvud. Greta vet saker, mamman vet. Frustrationen, den bottenlösa sorgen över morbrodern äter upp henne. Det starkaste med skildringen av June är skiftningarna mellan hennes självbild, klumpig, ful, stor, medelmåttig, och som hon framstår för läsaren: smart, inkännande, självständig. 

June är besatt av medeltiden, vill vara där, leker långt in i skogen att hon reser i tiden, har teorier om hur det kan gå till. Jag kan relatera så himla mycket! Mina bästa dagdrömmar handlar också om att vara någon annanstans, ha andra möjligheter, slippa mig själv, göra om mig själv på nytt. Författaren lyckas fånga det så fruktansvärt fint.  Igenkänningen! Att aids är så närvarande i boken, och skördar offer, gör det ju lätt att tro att den handlar om ett specifikt typ av döende, om en väldigt specifik erfarenhet som inte många delar. Men den handlar ju om det och om så mycket mer!

Efter stora succén med Jonas Gardells romansvit om aids så är det ju lätt att dra paralleller. Och ja, jag tycker att Carol Rifka Brunt gör det bitvis mycket bättre än Gardell. För istället för att vara pompöst och övertydligt, om än viktigt och skitargt med all rätta, så lyckas CRB sätta en så fin, sentimental ton att jag bara tycker att det är stoooort att läsa. Det får mig att lita så mycket till romanen som politisk form. Det finns typ inga andra medier som kan få en att känna så mycket, synliggöra massa av samhällets skit, men genom människor ögon och erfarenheter. 

Jag läste just Soulles, första delen i en steampunkserie av Gail Carriger. Det var väldigt underhållande läsning. Men det störde mig under hela läsningen var att boken i många sammanhang omtalats som om tillhörande ungdomslitteraturen. Det fanns inget där som påminde om vad jag menar är ungdomslitteratur. När jag läste "Tell the wolves I'm home" kände jag allt det där jag känner när jag läser ungdomslitt: det är tilltalet, att författaren kommer något nära, stora upplevelser och rika känsloregister (typiskt coming of age). Och här har vi alltså stora, allvarliga ämnen, vi har avancerat språk, vi har känslomässigt och psykologiskt djup. Men framförallt är allt betraktat från en 14-årings perspektiv. Det är det som är ungdomslitteratur för mig. Jag tror jag har lånat definitionen av Johanna L på bokhora.

Jag har ju skrivit om ungdomslitt förut, närmare bestämt om bokpodden "allt vi säger är sant". I förra avsnittet hade de föräldrar som tema och det nämndes att föräldrar är så sjukt svårt i ungdomslitteraturen. Problemet ligger i att för att huvudpersonerna ska kunna göra hemliga, tidskonsumerande grejer och därmed utvecklas som personer måste de få ensamtid. Och tonåringar i verkliga livet har ofta föräldrar som motverkar ute-hela-natten, borta-varje-dag. Det lättaste sättet att göra det på är att helt enkelt döda föräldrarna. Låta dom vara verkligt frånvarande. Det gör också att föräldrarelationerna ofta är problematiska, det är mycket missbruk och trasighet. Rifka Brunt löser föräldrafrågan så himla smart. Föräldrarna är lagom mycket borta, men är ändå närvarande, "vanliga". Och framförallt blir mamman, Danielle, en komplex, mångfasetterad person. Ja, det är faktiskt relationenerna Greta-June och Danielle-Finn som intresserar mig mest. För mig handlar Tell the wolves I'm home om syskonrelationer. Vem som helst av dessa kunde varit huvudperson, och jag skulle älskat ändå. Mest vill jag ha mer Greta. Även om June duger så himla, himla bra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar