fredag 16 augusti 2013

Vetenskaplig produktion ftw!


Skriva avhandling. Vilket slit det är. Vad uppslitande det är. Bitvis. Det svåra i att se texten som text och inte som jag, inte som en representation av mig själv. Som ett av de vetenskapliga idealen - att kunna skilja på sig själv och det skrivna. Samtidigt som texten också är jag eftersom all tid och energi jag lägger på att formulera på rätt sätt gör att det finns en viss (en stor viss) emotionell utsatthet - vem som helst får inte säga vad som helst om det jag skrivit - då går något sönder i mig. Som jag och en vän pratade om när vi konstaterade att det vi gör är svårt, ja, just det ordet. Det är svårt att göra allt. I mitt fall - svårt att kontextualisera. Mina gränser går där - jag kan analysera och jag kan teoretisera men kontextualisera... det är för svårt, för jobbigt. Det ligger bortom mig. Och vi konstaterade att som medmänniskor kan nog våra kollegor - våra peer reviewers, våra bedömare, förstå det. Men det håller inte som argument i en vetenskaplig bedömning. Då finns det ingen gräns för vad vi kan hantera. "Jag hann inte, tiden räckte inte till, jag orkade inte, jag ville inte, det var svårt..." Istället bedöms vi som idealprodukter som har rationella svar till varför vi gjorde så men inte så. Kan de inte få flyta samman ibland, människan och text-maskinen?


Om tre månader är avhandlingen klar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar