torsdag 6 mars 2014

Det här är feminism inte för mig


Jag började tänka på den här texten för ett tag sedan. I formulerandet av vad feminism är tänkte jag så klart på det motsatta, vad feminismen inte är. Och alla associationer det ger. För naturligtvis är det vanliga, det väntade svaret, det som alla säger om och om igen, att: feminismen är inte manshatande, feminismen är inte ful. Jag hatar inga män (nästan, förutom pedofiler och våldtäktsmän förstås), jag är rätt snygg tycker jag själv, jag kanske inte alltid rakar mig, men nästan nästan alltid är jag daddys girl). Okej det där sista var ju lite orättvist av mig att skriva. Och kanske lite double standard att referera till Valerie Solanas i samma mening som jag skriver att feminister inte hatar män, åh väl. Poängen är väl att feminismens eller anti-feminismens fronter varken går framåt eller bakåt för att anti-feminister säger att feminister är fula och hatar alla män medan feministerna bedyrar att de är snygga och att de inte hatar alla män. Det är klart att det är en FÖRDOM att feminister är på detta sätt. Och det är klart att feminister vill göra detta klart, för det är så jäkla TRÅKIGT att behöva förhålla sig till detta om och om igen. I sakfrågan så känner jag lite whatever, det är klart att många feminister är lite fula utifrån att många feminister bryter normer för snygghet. Men inte alla. Det finns snyggon också, det vill säga snyggon enligt normen. Och herregud, vad gör lite manshat? Kan man inte få vara arg på grejer män gör (i egenskap av män)? Låt det vara så. Grejen alltså = när jag tänker på vad feminismen inte är för mig tänker jag reflexmässigt att "nej, jag är inte ful, och nej, jag hatar inte alla män", men sen tänker jag längre. Och det tänkte jag skriva om nu:

Feminismen för mig är inte en dogm. Feminismen är inget paket av åsikter som alla feminister varken måste eller bör tycka lika om. Den grundläggande utgångspunkten att det är fel att kvinnor och män ses som naturliga kategorier som bör hållas isär och därför behandlas olika, samt att framförallt kvinnor får betala ett högt pris för det är ju något som typ alla feminister håller med om. Hur det ska förändras, och vad vi egentligen menar med kvinnor och män är däremot något som det av nödvändighet måste finnas olika åsikter om. Av den enkla anledningen att människor har väldigt skilda erfarenheter av hur det är att vara man eller kvinna, eller något mitt emellan eller långt bortom de två kategorierna.

Jag läste en artikel i DN nyligen, Kajsa Ekis Ekman skrev "Alla vill vara i minoritet".   Hon menar att i jakten på att definiera sig själv som minoritet har feminister glömt bort att det finns vissa feministiska frågor som vi bör enas om. Som exempelvis att kvinnor är sjukt mycket mer ekonomiskt utsatta än män, eller kvinnors reproduktiva rättigheter som ser väldigt olika ut var du bor (både inom och utom Sverige), eller mäns våld mot kvinnor. Jag håller med om detta. Dock använder Ekis i artikeln en väldigt tillspetsad, raljant ton i sin kritik av den postmoderna feminismen. Hon använder sig också av den retorik som kännetecknar den som tillskrivits vita, kränkta män. Det är en förnärmad ton, en sårad ton. Hon tycker det är trist att vita kvinnor som hon själv inte är vatten värda längre. Ekis citerar Malena Rydell, för att påvisa hur långt det har gått:

"Man kan säga att postmodernismen, framför allt postkolonialismen, kom och räddade feminismen från dess begränsande och besvärande vithet. Från universialistiska anspråk på att tala för kvinnan, alla kvinnor." 

Och ja bara, whaaat? Älskar detta citat. Jag tycker att det liksom är helt sant. Och det som är bra med feminism. Förmågan att ta till sig kritik och tänka vidare, tänka nytt. Och det sker ju naturligtvis inte konfliktfritt. Och det blir inte helt rätt på direkten. Men det finns en vilja. Så därför blev jag ledsen av Ekis text. Trots att hon vill säga nåt viktigt också.

Jag läste en annan text idag, av Majsa Allelin. Som jag tyckte mycket om. Som beskrev den här medelklass-skulden. Som ibland tar sig i uttryck i medelklassvrede. Vad Allelin pläderar för är att vi ska göra faktiskt politik istället för symbolisk, analysera kroppar och arbete istället för kultur, kultur, kultur. Grejen är ju att det gör vill ju Ekis också. Hon vill också det. Men det är klart, även Allelin är polemisk, retorisk hård. Pratar om privilegier och underordning och reproducering av makt. Jag känner mig rätt träffad. Men känner också att om jag ska bli kränkt för att jag omnämns som privilegierad då kommer vi inte komma framåt. 

Sammanfattning: feminismen är inte enad, det behövs bråk och konflikt för att komma framåt mot mera jämlika relationer. 


Det här är andra delen i serien #10xfeminism

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar